Maj22

Ge upp eller kämpa?

Posted on by
Ge upp eller kämpa?

Jag vet inte om det är alla förändringar och nya livsvägar som påverkat mig men just nu upplever jag stark förvirring kring mitt yrkesval och mitt val av utbildning. Om jag hade vetat hur komplicerat det skulle bli och hur lång tid det skulle ta att försöka byta bana mitt i livet hade jag antagligen inte vågat göra den förändring jag påbörjade 2003/2004. Men då visste jag inte så jag sa upp mig från min första och hittills enda tillsvidareanställning för att börja studera. Vänner har frågat mig varför jag inte tog tjänstledigt för att studera istället för att säga upp mig. Ja. Vad kan jag säga. Jag hade inte då insett att så många andra med mig skulle ha en kandidatexamen. Att min universitetsutbildning numera inte är något som arbetsgivare höjer på ögonbrynen för.

Hur eller hur. Ibland funderar jag på var jag skulle vara yrkesmässigt idag om jag stannat kvar som tillsvidareanställd butikssäljare i  alla år istället för att hatta runt på olika utbildningar (hittade förstås inte rätt utbildningsinriktning på första försöket) och ströjobb hit och dit. Hur mycket karriär hade jag lyckats göra i den branschen på 8 år? Vågar nog inte riktigt tänka färdigt den tanken…

Samtidigt tänker jag framåt. Är HR-yrket verkligen rätt för mig? Är en klämd och skrämd roll i organisationen verkligen vad jag brinner för? En funktion som dessutom är så konjunkturkänslig att en tillsvidareanställning på pappret inte blir något annat än en projektanställning. Jag är inte tyst och försynt person. Jag är pangpå-rak och får hela tiden hejda mig för att inte klampa rakt över andras ömma tår. Nu är jag förvisso rätt bra på att hejda mig själv, eftersom jag skaffat mig några års träning på området. Men ändå. Jag vill vara där det händer när det händer. Men av vad jag förstått av personer som arbetar inom HR kommer jag administrera mig själv till döds. Har jag – allvarligt – läst 3 år på universitet för att bli administratör? Det var inte vad jag såg framför mig under min studietid.

Om jag nu inte ska arbeta med personal/HR – vad ska jag göra då? Gå tillbaka till butikssäljare känns som ett stort steg tillbaka, dvs fel håll för min del. Jag kanske skulle kunna använda mitt beteendevetande och mitt ofrivilligt säljande uttryckssätt inom marknad? Marknad… Vad innebär det? Vad arbetar marknadsavdelningar med mer konkret? Jag känner mig plötsligt dåligt insatt. Hur arbetar de? Varför gör de vad de gör?

Samtidigt vill jag inte alls byta. Personalfrågor är viktigt. Jag brinner för att få andra att inse exakt HUR viktigt det är att ha en nöjd personal. Med nöjd menar jag inte bortskämd, jag menar verkligen inte att alla enskilda anställda ska få exakt vad de pekar på hela tiden. Men den stora gruppen anställda medarbetare bör ha en positiv känsla för sin arbetsgivare för att produktiviteten ska vara hög och effektiviteten kan optimeras. Med en missnöjd personalstyrka slutar saker fungera. En efter en efter en.

Så. Vad gör jag? Ge upp eller fortsätta min kamp mot mitt mål att förändra rollen som HR har fått i somliga organisationer…?

Maj12

Praktisk kunskap

Posted on by
Praktisk kunskap

Varje gång jag sätter mig vid min dator påminns jag om att jag är en person med stor dos teoretisk ideologi och vad jag vill kalla ”sunt förnuft” som i många situationer leder mig rätt på livets snåriga och kvistiga stig framåt. Vad jag också påminns om när jag sätter mig vid min dator är att jag lever med en person som har en stor dos av vad jag saknar – praktiskt kunnande, utövande, erfarenhet.

Bredvid min dator ligger en stor hög med broschyrer, böcker och annan information om hur HR-tjänstemän ska/borde hantera de anställdas löner.

Någonstans i nivå med sjuksköterskornas skri på högre löner i sommar och handels strejkhot gav jag mig in i en diskussion om hur jag tyckte att lösningen borde se ut. Många gånger lyckas jag faktiskt vinna gehör för mina naiva och teoretiska förslag. Att övertyga andra är något jag blivit bra på under mina år som butikssäljare. Jag är så bra på det att jag inte ens funderat över att övertygning är vad jag ofta sysslar med i många av de diskussioner jag hamnar i. Men nu. Här. I det här ämnet. Nä. Det gick inte. Jag hade inget att komma med. Nada. Nicht.

Lagen styr. Praxis styr. IF Metall styr. Jösses. Massor av saker styr svenska lönebildningen.  Ja, förutom teoretisk ideologi och sunt förnuft då. Det funkar inte alls att applicera på svensk lönebildning om jag förstått det hela rätt.

Så. Högen ligger där bredvid min dator och påminner mig om jag måste läsa på för att förstå. Så självklart. Så enkelt. Ändå undviker jag högen. Är lite rädd för att min insikt kommer att bli att ingenting kan förändras, att lönebildningen är vad den är p.g.a. svenska arbetslivets historia, praxis och lagar. Fy sjutton vilken tråkig insikt. Jag lämnar högen åt sitt öde, partiellt bortglömd bredvid min dator…

Apr26

Kvällens Personal & Ledarskaps HR-AW

Posted on by
Kvällens Personal & Ledarskaps HR-AW

Ikväll var det dags igen för Personal & Ledarskaps HR-AW. Kvällen bjöd på det där jag gillar så mycket. Trevliga och givande samtal och diskussioner med vänliga människor jag känner stor respekt för.

Ikväll var vi några som satt kvar efter det att representanter från tidningen gått hem. Och samtalen blev av den där naturen där vi nog faktiskt snuddade lite vid varandras inre. Ni vet, de där djupare samtalen där samhörighet och vördnad för varandras olika livsvägar växer fram.

På vägen hem spelades den här musiken i mina lurar, vad kunde passa bättre en kväll som denna:

Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro

Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mej hit
Allt som skett har lett mej hit

Apr24

Affekt

Posted on by
Affekt

Min vän frågade mig om mitt senaste blogginlägg möjligen kunde varit skrivet i affekt. Jag var inte i mitt mest attraktiva läge utan svarade lite för fort och lite för kort: ”Ja, det kanske det är!” Vad kunde jag annars säga?

På ett sätt skulle jag kunna härleda allt jag skrivit det senaste halvåret till någon form av affekt. På ett sätt känns det som att jag har levt hela mitt liv i affekt under den tiden, kanske längre än så till och med. Ibland har jag kläckt ur mig floskeln ”…men nu är jag ok, nu har jag landat på fötterna igen, nu är jag med på banan…” Men så fort jag sagt de orden bränner affekten inom mig lite extra. För den går inte över bara så där. Hur gärna jag än vill bli av med den.

Jag har upplevt ett tufft halvår. Det sätter sina spår hos mig, hur jag ser på saker och hur och vad jag reagerar på. En del av mig vill förbjuda mig själv att använda mina konton på Facebook och Twitter och kanske framför allt bloggen.  Men hur går det då med min egen öppenhet och den transparens jag är snabb att avkräva från andra? Hur tänker jag att jag ska kunna kräva att vi alla ska vara accepterade för de människor vi är och att vi är så mycket mer än våra tillkortakommanden samtidigt som jag ska mörka mina egna?

Nej.

Den där dagen, när frågan om affekt dök upp, bestämde jag mig. Det här är min blogg. Det får bära eller brista. Ni får ta del av både mina dåliga och mina bra dagar. Mina dåliga och bra tankar. Mina lugna, sakliga, genomtänkta inlägg och mina snabba, reaktiva inlägg som skrivits i affekt. Så.

 

Apr22

#HRunconf 2012 i mitt <3

Posted on by
#HRunconf 2012 i mitt <3

Det är inte utan en viss känsla av tomhet och sorgsenhet som jag konstaterar att HRunconf 2012 kommit och passerat. Möjligheten jag har fått att få vara med att planera ett sådant event får mig känna tacksamhet. Jag tror verkligen att den här formen av möten mellan människor behövs.

För mig personligen innebar HRunconf ett nytt synsätt på den yrkesroll jag är på väg till. Vad jag sett och hört de här 2 dagarna ger mig en känsla av att medarbetare på HR/personalavdelningar drabbats av identitetskris. Om den krisen bottnar i att vi alla är olika och därför arbetar efter olika metoder, eller om det beror på kraven på respektive arbetsplats styr vilka metoder som är bäst att använda har jag inga svar på, och det spelar inte heller någon roll. Jag tror inte på enhetliga universallösningar.

Det jag däremot funderar på är det intryck jag får av personaltjänstemän (och kvinnor) som så väldigt politiskt korrekta. I absurdum politiskt korrekta till och med. Det här intrycket stärktes av svaren jag läste i DN Jobb där en HRpanel fick frågan: ”Jag utvecklas inte på mitt jobb. Vad ska jag göra?” Tre personer verksamma inom HR fick svara på frågan och Lena Holmer, HR-chef på Fortum Power var en av dem. Hennes svar var:

Först och främst bör du själv fundera noga på varför du inte tycker att du utvecklas på ditt jobb. Fundera på vad du vill göra mer av och vad du vill göra mindre av. Fundera och på dina starka sidor respektive dina utvecklingsområden. Nästa steg i processen är att komma fram till om du tror det finns möjlighet till förändring på ditt nuvarande jobb. Om det finns intressanta öppningar, försök göra dessa så konkreta som möjligt. När du tycker du har en bra mål- och handlingsplan, ta hjälp av andra för att diskutera nästa steg, kanske en kollega eller vän. När du känner att du är redo, ta upp din plan med din chef och lyft fram att du är redo för nästa steg. Förhoppningsvis har ni en bra dialog som leder till något positivt.

Det här var ett av tre svar men alla tre var ungefär lika illa.

Uppdatering: Se där. En liten fågel kvittrade rätt högt i mitt öra att jag är fel ute. Det här är ett informativt och bra svar enligt andra jag känner som arbetar som personaltjänstemän/kvinnor. Jag fick den direkta frågan – vad skulle jag ha svarat som skulle varit så mycket bättre. Ja. Vad skulle jag ha sagt. Antagligen, efter flera års arbete inom en personalavdelning där mina uttalanden kan användas mot mig i en eventuell förhandling i en domstol skulle jag antagligen ge exakt samma svar. Min poäng är inte att personaltjänstemän inte säger korrekta saker. Så är inte heller fallet med vare sig ekonomer eller jurister heller. De själva tycker att deras svar är både informativa och korrekta. Min poäng är att våra svar har en tendens att bli långa och ibland med en känsla av ”katten-kring-het-gröt” att en hel del inte orkar lyssna ända till slutet. Andra yrkesgrupper som har samma problematik är, såvitt jag känner till, just ekonomer och jurister.

Om jag har någon universallösning på problemet? Jag som inte tror att det finns några bra sådana, som jag just skrev? Nä. Inte egentligen. Det närmaste jag kommer är nog ”Tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”. Om vi inte kan förpacka vårt budskap på ett sätt som våra mottagare kan ta in, vad är då vitsen med kommunikation?

Mar30

Spegeljaget

Posted on by
Spegeljaget

Omgivningens attityder och beteende gentemot en person, när de fungerar som en spegel i vilken man på ett indirekt sätt uppfattar hur man själv är. Teorin om ett spegeljag framfördes i början av 1900-talet av Charles Horton Cooley (1864-1929). Den byggde på en formulering hos William James (1842-1910) om att en person har så många jag som det finns andra som har en relation till honom eller henne.  (Från Psykologiguiden)

Alla bär ständigt med en bild av vad vi tror att andra tycker om oss. Har man fått höra att man är jättesöt och duktig på alla sätt och vis tar man det till sig. Det kan sedan bli en stor omställning när man inser att man faktiskt inte är sötare än någon annan och folk kan ta avstånd från en. Spegeljaget är ett av sätten att beskriva omvärldens bild av oss. Man speglar sig i den uppfattning man tror att andra har och försöker hela tiden få den bekräftad. Man kan också generalisera världen, uppfatta sig själv genom någon annans ögon, men det blir oftast inte bra. Självförtroendet påverkas mycket av omgivningen. Får man ofta höra att man inte duger till blir man nedtryckt och blir mycket osäkrare.  (Från  Mimersbrunn)

Ja ni. Här har ni ett stort problem för min del. Jag är en person som haft väldigt problem med att hitta en vettig självbild så en gång för längesen gav jag upp lite och bestämde mig för att ignorera mina egna omdömen på mig själv och istället lyssna mer på andras omdömen om min person.

Idag fick jag ett omdöme jag inte fått tidigare. ORÄDD.

Det, kan jag säga, är inte ett omdöme jag skulle ha givit mig själv. Jag blir fascinerad av den ofta förekommande diskrepansen mellan min egen syn på mig själv och den som andra ser. Nu när jag funderat lite inser jag att jo, jag är orädd i vissa sammanhang. Jag är orädd när det kommer till utmaningar på jobbet. Jag går igång på projekt jag inte gjort tidigare och gillar att ”bite off more than I can chew”. Det är absolut en positiv egenskap, särskilt i en sådan bra miljö jag arbetar i nu. Kollegorna hjälps åt och försöker underlätta för varandra.

Jag tänker en bit längre och inser att det jag fått höra på det privata planet att jag är modig när jag stått upp för mig själv och det jag trott har varit MIN rätta väg, även när den vägen inte blir den förväntade. Jag tar beslut och står fast vid dem. Jag velar först. Väger för och emot. Tänker, vrider och vänder. Men sen. Sen är det skarpt läge och då går jag mot det mål jag anser är det rätta. För mig.

Sen vet jag att det finns lägen när jag är feg och rädd. Som t.ex. när jag måste gå till en tandläkare eller läkare blir jag 5 år och vill helst ropa på mamma. Spindlar, kackelackor, getingar – för att inte glömma sländor! – får det att krypa i hela kroppen på mig och jag vill helst göra som igelkotten och förvandla mig till en taggig boll för att slippa se eländet. Jag är även rädd för det mesta som kan göra fysiskt ont. Jag har därför varit dålig på att testa vissa saker som att cyklat utan att hålla i styret, åka skidor i svarta backar,  gå i höga stilettklackar. Det är det här jag grundar min självbild på. Utifrån det här är jag så långt från en orädd person som en människa kan komma.

Så. Jag är alltså inte antingen eller utan både och. Jag är både orädd och feg. Samtidigt. På ett sätt kan jag uppleva den insikten som besvärande. Det innebär nämligen att andra människor också är både och, vilket gör att min förenklande kategorisering av min omvärld måste omarbetas…

Mar28

Push HRSverige

Posted on by
Push HRSverige

Jo.
Jag vet.
Jag brukar pusha och promota bloggen och nätverket HRSverige.

Men den här gången är det annorlunda. Den här gången är det Anna Höglund som skrivit blogginlägget ”Mänskliga möten” och det gick verkligen rakt in i hjärtat på mig.

Framför allt det här stycket:

När ska någon se att jag springer för livet och säga åt mig att jag inte behöver springa längre? När ska någon se mig och säga åt mig att jag redan har gjort mer än tillräckligt? När ska någon säga åt mig att det är okej att stanna upp? När ska någon säga åt mig att det är okej att inte veta? Kanske blir det så om jag bara springer lite snabbare, blir lite smalare, jobbar lite hårdare… Eller?

Mar18

Livserfarenhet

Posted on by
Livserfarenhet

Den här bloggen skulle handla om HR/personalfrågor, organisationsutveckling o dyl. Det bestämde jag tydligt när jag startade den. Bloggen skulle handla om andra saker än om mig.

Problemet är bara att de värderingar jag har, de som bestämmer vad jag tycker i de där mer proffessionella sammanhangen hänger så tajt ihop med vem jag är. Vem jag är förändras i takt med att jag lär mig nya saker. Just nu är jag inne i en period av livet där jag lär mig mycket nytt. Jag lever i en ny stad, i ett nytt förhållande och har ett nytt arbete. Det påverkar mig och min syn på mig själv. Men det påverkar även min syn på andra saker. I takt med att jag förstår mer om mig själv förändras mina synpunkter på andra och annat.

För ett halvår sedan trodde jag att jag skulle leva och bli gammal i Kalmar. Idag bor jag i Stockholmsområdet. För ett halvår sen trodde jag fortfarande att jag skulle bli mamma i år. Nu har jag insett att så inte kommer att bli fallet. Någonsin. För att jag inte kan. För ett halvår sedan hade jag börjat ge upp hoppet om att få arbete som rör det jag pluggat. Idag arbetar jag som uthyrd HR-konsult.

Det finns vissa saker i livet som är hyfsat konstanta. 1 – Vi ska alla dö. 2 – Livet blir inte som vi tror.

Ibland glömmer jag det där och därmed även ödmjukheten som följer med den insikten. Ödmjukhet är något jag behöver arbeta mer med. Jag har svårt att hålla det på en vettig nivå. Antingen ber jag om ursäkt för att jag lever och andas eller så blir jag stolt, arrogant och envis – på gränsen till dum. Ordet lagom är svårt.

Sen jag började arbeta igen har jag dock insett att det finns en mellanväg. Jag kan be om hjälp utan att för den delen vara en hopplös medarbetare. Snarare tvärtom. Men det har tagit mig lång tid att inse att be om hjälp INTE är detsamma som att visa mig svag.

Många stunder i livet har jag känt mig ensam och övergiven. Det har inte varit en äkta känsla. Mina närmaste blir antagligen sårade och antagligen lite förbannade när de läser det här. Men känslan var stark och blev en självuppfyllande profetia. Min uppfattning var verkligen att bara jag kunde lösa mina egna knutar, vare sig det handlade om mentala eller fysiska.  Så fel jag hade. Idag hoppas jag att jag vet bättre. Men ibland kryper den där känslan över mig. Den där ”kan själv!”-känslan som gör att jag knuffar bort de som vill hjälpa eller underlätta för mig. Det är också något jag behöver jobba med.

Det här är livserfarenhet för mig. Enda sättet att fortsätta utvecklas i livet är att leva vidare. Precis som enda sättet att lära sig spela golf är att åka ut till en golfbana och visa hur okunnig jag är. Inte en gång utan MÅNGA gånger.

Antagligen är det min livserfarenhet, min egen insikt om mina egna tillkortakommanden, som gör att jag så starkt gillar Arbetsförmedlingens kampanj ”Se kraften när du anställer”:

Idag tycker jag att Arbetsförmedlingens budskap i reklamfilmerna är självklart. Vi är alla så mycket mer än våra tillkortakommanden. Frågan är vad jag hade tyckt för ett år sen…

Mar6

Arbetssökande gick å blev nyanställd

Posted on by
Arbetssökande gick å blev nyanställd

Jag har börjat arbeta jag. Min anställning är som researcher på ett stort rekryterings- och konsultbolag, och ja: Den rollen är så luddig som den låter. Men samtidigt glasklar. Mitt uppdrag är att söka kandidater. Sen hur jag väljer att söka kandidater är upp till mig verkar det som, så länge jag levererar så många kandidater som de behöver. Ja, jo, helst ännu fler, men ja, ni fattar.

Nu för tiden har jag alltså fullt upp med att lära mig min arbetsgivares datasystem, det blir lätt några stycken. Samtidigt försöker jag bli en ännu bättre hejare på att använda sociala medier och nätverka på nätet och utanför. Ska dessutom lära mig ekonomernas olika yrkesroller vilka jag i början inte förstod skillnaden på. Har bättre koll nu, men jösses. När utgångsläget var att en ekonom är en ekonom är en ekonom förstår ni kanske att jag har en bit kvar.

När jag kommer hem efter jobbet… däckar jag. Arbetar, äter, sover är vad jag fyller mina dagar med. Världens roligaste sällskap – jajjamen! Det där med att Twittra, Facebooka eller blogga får snällt vänta lite, till när jag börjar bli varm i kläderna och därför har energi kvar när jag kommer hem. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

Helt klart är i alla fall att arbete är bra för själen och självkänslan. Jag får lära mig nya saker och samtidigt bidra med mina kunskaper och erfarenheter, jag får möjlighet att utmana mig själv och har återupptäckt glädjen i att klara mina deadlines. Att jag dessutom hamnat på ett ställe där jag har väldans bra kollegor… Får jag ha det så här bra? Är det verkligen möjligt? Vill inte riktigt nypa mig i armen för att testa det heller…

Jag är fortfarande ”Ny på jobbet” (minns ni de där skyltarna?) och når inte alls mina mål. Å andra sidan är jag bara inne på vecka nr 3. Jag försöker att inte pressa mig själv FÖR hårt. Men samtidigt har det blivit väldigt tydligt sen jag började på jobbet att jag är ännu en av didäringa prestationsprinsessorna… Det stör mig för jag trodde nog att jag var bättre än så. Jag VET bättre än att vara en prestationsprinsessa men jag ÄR inte bättre än så. Men jag KAN BLI. Så nu pågår projektet ”Behåll min integritet och mitt egenvärde trots att jag är ny på jobbet”. Än så länge misslyckas jag fatalt med det projektet, men å andra sidan påbörjade jag det igår. ;)

 

Feb8

”Politisk depression”

Posted on by
”Politisk depression”

När jag var liten gick jag i kyrkan. Min uppväxt var fylld av kristna värderingar. Älska din nästa så som dig själv, vi är alla lika värda, vi är alla Guds barn och vi är älskade. Det är så jag är uppfostrad även om de värderingarna har naggats i kanten en del, i och med att jag blivit äldre, tagit en del smällar i livet och givit några med förstås. Min grundtes idag är att som människor har vi alla ett stort värde. .

När jag var liten bad jag till Gud om att jag skulle få känna hans hjärta. Jag förstod så lite av det som lästes ur Bibeln. De gamla orden var för komplicerade för mig att ta till mig, att förstå, att greppa. Men känslor – det förstod jag. Jag var kanske 10 år då. Ingenting hände förstås. Inte då. Men nu när jag är äldre händer det ibland att jag få en känsla som på något sätt ligger utanför mig själv. Det är en känsla av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till ett land där jag vuxit upp, till ett samhälle som håller på att förgöra sig själv men kanske framförallt till en värld – en mänsklighet –  som inte förstår att allt tillhör alla. Länder är människans verk. Det är ett streck på en karta. En gräns som bara finns för att vi människor valt att acceptera att det är där gränsen ska vara. Vi människor har skapat många sådana gränser. Det handlar bland annat om kön, ras, politisk åskådning, religion och sexuell läggning. Den här känslan får jag ibland för mig, än idag fast jag borde veta bättre, är vad jag bad om att få känna då när jag var 10 år. Guds hjärta.

Maria Sveland kallar hennes liknande känsla för ”Politisk depression”. Det är en tankeväckande text hon skriver. Den är lång. För lång. Den är vänstervriden. För vänstervriden. Men om jag bortser från det griper texten tag om mitt inre, väcker tankar och får mig att önska något mer och bättre för den här världen vi lever i. Och jag känner åter igen den där känslan av sorg, hopplöshet men samtidigt en stor varm kärlek till en mänsklighet som just nu verkar vara förvirrad, rädd och skadeskjuten.

Ett utdrag:

”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:

”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv.”