Reflektioner kring MP:s åtgärder
Vid dagens brunch läste jag Åtgärder ska riva hinder mellan skola och arbetsliv där SvD informerar om Miljöpartiets förslag till hur dessa hinder bör rivas. Min uppfattning är att Miljöpartiet lever i någon form av idealistiskt samhälle. Nedan följer mina spontana funderingar kring vad jag läste:
– Alla unga ska ha haft ett sommarjobb och praktik när de slutar gymnasieskolan, sade Esabelle Dingizian, ungdomspolitisk talesperson för MP, innan hon började beskriva samtliga åtgärder.
OK. Hur gör MP med de unga som har det så bra hemma att de inte behöver arbeta på sommarloven? Ska de individerna då ”tvångsarbeta” under ett par somrar för att MP tycker att ”alla unga ska ha haft ett sommarjobb”? Var ska de unga sommarjobba? Vem ska fixa de arbetstillfällena som krävs? Staten, kommunen, landstingen, företagen? Luddigt värre tycker jag.
På den digra listan står åtgärder för bättre sommarjobb, fler praktikplatser för de unga, handledarutbildning för företag och en entreprenörsutbildning – bland annat. (Se faktaruta.)
Bättre sommarjobb? Vad innebär det? Vem ska bedöma vad som är ett bättre sommarjobb? MP eller den unga som söker sommarjobbet? Eller arbetsgivaren som erbjuder jobbet?
Handledarutbildning bygger ju på att företagen har luft nog i sina organisationer och arbetsgrupper att någon kan avstå sina arbetsguppgifter för att istället vara handledare för nykomna ungdomar. Känns det realistiskt när vi häromdagen kunde läsa att Unionen går ut med kritik mot att allt fler arbetar övertid i för hög utsträckning?
Utbildning i entreprenörsskap? Hmm. Nej. Det här är bara fel. Hur kan du utbilda någon i att vara kreativ, tänka utanför lådan, vara orädd för att gå emot rådande normer och praxis? Hur utbildar vi någon till att vara en risktagare med sitt arbetet och sin affärsidé som främsta hobby i livet? Either you got it or you don’t!
Esabelle Dingizian säger till SvD att det i stort handlar om att öka flexibiliteten i systemet för att på så sätt minska risken för ”inlåsning”. Den punkt hon lyfter först av de tio är just att alla studier måste vara högskoleförberedande:
– Det är viktigt att inte stänga igen dörrarna så tidigt, tycker vi. Man ska kunna välja om senare, vi vet inte hur arbetsmarknaden ser ut, säger hon.
Av samma anledning tycker hon att det är särskilt viktigt att teoretiker också kan bli praktiker:
– Det är också ett sätt att öppna upp och kunna möta den arbetsmarknad som finns. I dag har vi stor inlåsning i skolan.
Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.
Ledsen att vara den som spräcker Esabelles idealiska bubbla. ”Inlåsningen” ligger primärt inte i skolsystemet (vilket jag antar är det system hon menar) utan i arbetslivet. Delvis pga den missmatchning som arbetsgivare och rekryterare ständigt arbetar med att upprätthålla, delvis pga den brist på luft som organisationer har idag till följd av idel kostnadsbesparingar under lång tid. Det finns idag inte resurser att utbilda nytillkomna individer på arbetsplatser. De ska helst vara redo att hoppa in från dag ett.
Enligt Dingizian uppfattas de yrkesförberedande utbildningarna många gånger som ”andra klassens gymnasium” av ungdomarna själva.
– Det är ett feltänk hos Jan Björklund. Jag tror att han hade en tanke om att de som inte vill plugga eller inte har bra betyg kan gå där, men det gör att det blir en konstig uppdelning mellan ungdomarna. Vi måste plocka bort den uppdelningen.
Jag skulle vilja ha en källa på den här undersökningen hon halvt hänvisar till med orden ‘”av ungdomarna själva”. Själv var jag så skoltrött vid tid för gymnasium att jag, om jag hade kunnat, gärna hade valt ett tvåårigt program.
Jag ser mycket hellre att vi återtar systemet med KOMVUX. Varför det försvann vet jag fortfarande inte? Optimalt. Folk läste det gymnasium de kände för. Sedan när de blivit äldre och säkrare på vad de ville bli läste många vidare, ofta i kombination med ett väl fungerande yrkesliv. Att tvinga elever att veta vad de ska bli innan de börjar högstadiet för att få rätt nivå på betyg för den utbildning de ska gå i gymnasiet för att sedan hamna rätt på universitet och högskola uppfattar jag som en mild variant på barnmisshandel.
Också studie- och yrkesvägledningens roll måste tas på större allvar, tycker Esabelle Dingizian.
– Den ska hjälpa de unga till de rätta valen och ge bilden av hur det faktiskt ser ut. Så att man inte väljer utifrån sina egna föreställningar.
Saknar ungdomar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden?
– Ja, absolut.
Här är vi faktiskt överens. Ungdomar saknar tillräcklig kunskap om arbetsmarknaden. Det är vanligt att vi väljer mellan yrken vi är bekanta med, som att jag själv började som butikssäljare och min pappa ägde en butik. Så studie- och yrkesvägledningen roll behöver synas mer i skolorna. Det går bra för de som arbetar som studie- och yrkesvägledare i svenska skolorna att gå ut i korridorerna och samtala med sina elever redan imorgon faktiskt!
Ska ungdomar gå mindre på sina drömmar och mer på det som uppfattas realistiskt?
– Det ska vara en kombination. Jag vill inte hindra unga att följa sina drömmar. Men det måste byggas in en idé om entreprenörskap. Man måste förstå att man också ska ha ett jobb. Det ska vara realistiskt, samtidigt som man inte får plocka bort de kreativa ämnena – som vi gjort nu.
Åter igen. Vem gör bedömningen om vad som är realistiskt? MP? Lärare? Studie- och yrkesvägledaren? Föräldrar? Den unga?
Hmm. Plocka bort de kreativa ämnena? Finns inte estetiska programmen kvar längre? Eller är det vissa kreativa ämnen som Esabelle menar och vilka år de i så fall?
I mina ögon uppfattar jag en önskan från MP att stöpa alla individer i samma form. Vad MP missar är att vi individer är olika. Hur tänker MP tillmötesgå de unga individernas olikheter i de här förslagen? Det framgår inte alls vad jag kan se, och det skrämmer mig mer än de hinder som idag finns mellan skola och arbetsliv.
Less på HR?
Plötsligt händer det, som reklamen uttrycker sig.
Jag har lessnat. Framförallt på mig själv men även på sånt som varit representativt för mitt liv på sistone. Däribland HR, rekrytering, Employer Branding, verksamhets- och organisationsutveckling, ”ankdammen”, nätverkandet, dialogerna, diskussionerna, intrigerna och ibland även alla småföretagares (inom de branscher jag just nämnde) uppdateringar på Twitter, LinkedIn och Facebook som oblygt framhäver sig själva.
Plötsligt har jag fått nog, trots att jag roades av det här alldeles nyligen. Kanske är det en form av allergi jag utvecklat. Där jag tidigare utsatt mig i alldeles för hög grad av ett ämne och därför sedan – NU – har utvecklat en överkänslighet mot detsamma.
Jag vet inte.
Det jag vet är att jag kommer på mig själv med att längta efter att köra varor fram och tillbaka på ett butiksgolv, packa upp varor på lagerhyllor, sitta och monotont rabbla prisuppgifter i en butikskassa, sitta inlåst på ett kontor och sammanställa kassa-lådor, etc.
Drömjobbet?
Jag drömmer om uppgifter som låter mig vara ifred men ändå erbjuder en känsla av att jag bidrar med något till en verksamhet. Något jag kan göra med lillfingret samtidigt som jag planerar vad jag ska göra till helgen, prata i telefon med en väninna, gå till arbetet som en zombie, dricka kaffe medan jag arbetar och SEN komma igång med min fantastiska personlighet tack vare koffeinkicken….
Äsch. Jag vet inte.
Jag är förvirrad. Jag är less. Jag är avundsjuk. Jag är RASTLÖS och TILL INGENS NYTTA.
Det känns för jävligt.
Trender inom HR
Idag läste jag ett inlägg på ”Affärsdriven HR” vilket är en blogg om strategisk HR som jag gärna rekommenderar er att följa. Siri Wikander som är författare uppfattar jag både som saklig, kunnig och tydlig i sin kommunikation.
Nyligen var Siri på Accentures seminarium ”The future of HR” där de gick igenom 10 trender som hon kort översatt och sammanfattat i ett inlägg. Själv fick jag egna funderingar kring somliga av de punkter hon nämner. Mina funderingar har jag lagt till under aktuella punkter (som jag alltså lånat från Siris blogg) nedan:
1. Synen på vilka vi ser som vår arbetskraft utökas och inkluderar även leverantörer och kunder. Företag inkluderar kunder i produktpåverkan. Se till exempel tyckomgarant.se
2. Vad är det som händer med kompetensen? Sveriges skolelever presterar sämre än någonsin. Kompetens finns inte längre att tillgå överallt. Viss specifik kompetens inom exempelvis IT/Teknik och Finans finns endast i länder utanför Europa.
Jag hoppas att svenska arbetsgivare i framtiden kan sluta titta på arbetstagare från utlandet som något problematiskt. Som det beskrivs i den här punkten får jag intrycket att diskussionerna utgått från ett grundantagande att det är svårt att få tag i rätt kompetens här i Sverige. Well, det är väl därför vi har internet? Social media? LinkedIn? Världen blir mindre och mindre och många av våra bolag är redan globaliserade. Som jag ser det är det bara en tidsfråga innan rekryterings- och anställningsprocesserna anspassar sig till det. Däri verkar en stor utmaning ligga för svenska företagare idag.
3. Vad ska HR göra med all data i sina system? Det nya är inte datan utan möjligheten att samköra och ge pålitliga prognoser. Hur får HR då employer branding, kompetensförsörjning och kompetensutveckling att gå i takt?
Jag har ställt mig samma fråga. Men från en annan synvinkel. HR har tillgång till väldigt mycket data att göra fin statistik på. Och det är viktigt. Jag förstår det. Men när ställer vi oss frågan – är just den här datan vi efterfrågar viktig? Vad ska vi göra med den, vad visar vi och vad vill vi åstadkomma med den statistik vi skapar? Ibland, i vissa organisationer, får jag intrycket att HR anser att det är viktigare att anställda lämnar in info till HRs datasamling än att arbeta med kärnverksamheten. Förhoppningsvis är jag fel ute där.
4. Sociala medier driver på en demokratisering av organisationsstrukturer. Kommunikationsmakten förskjuts. Chefen vet inte längre bäst och mest. Hur påverkar detta ledarna och ledarskapet?
Har chefen någonsin vetat bäst och mest? Är inte problemet snarare att sociala medier hjälper fler att få reda på de missar som cheferna gör? Min uppfattning är inte att cheferna plötsligt är av sämre virke än förr. Snarare tror jag kan göra cheferna gott i längden att inse att de är en del av det team de leder. Att de kan – och bör – ta hjälp av sitt team när de kör fast och att bollplanket fungerar från två håll. Eller?
5. Den nya tekniken påverkar kulturen och arbetssätten. Vilka ska HR samarbeta med internt för använda system för att bygga kultur?
Det här är en spännande punkt! Väl fungerande samarbete mellan avdelningar och enheter är en av mina hjärtefrågor. Organisationen behöver alla sina olika avdelningar, och i en hel del frågor behöver organisationen dessutom många av avdelningarna samtidigt. Där kan HR och andra stödfunktioner i organisationen verkligen behöva bli bättre. Se mer till vad som gynnar den övergripande organisationen istället för vad som gynnar den enskilda stödfunktionen…
6. Kraven på att vara flexibla och lättrörliga ökar. HR behöver organisera sig för att snabbt reagera på nya behov som exempelvis dyker upp i Shared Service Center eller till följd av nya affärsmöjligheter.
Här är jag kluven. Ja och Nej. Samtidigt. I den bästa av världar skulle ju alla Business Partners veta allt om allt. Men är det rimligt i verkligheten? Jag vet att det historiskt har setts som ett problem att chefer inte vetat vem de ska kontakta för att få hjälp i vilken fråga. Jag förstår varför idyllen om ett fungerande Shared Service Center vuxit fram och fått så stort fäste. Men ändå. Jag uppskattar verkligen specialisering, att smal kunskap inom ett specifikt område många gånger är bättre än att så många som möjligt ska kunna allt. Men här är jag ödmjuk. Jag är antagligen för junior i HR-utövandet för att verkligen veta och förstå hela bilden.
7. Individualiseringen av kunderbjudande ökar. Det borde HR kunna överföra till individualiserade medarbetareerbjudanden, eller hur?
Det vore ju kanon! Följdfrågan från mig blir – hur ska vi få med facket på den här resan med individuella medarbetarerbjudanden, de som faktiskt arbetar för och premierar kollektivet. Förändring i de här frågorna är svårt att få till om inte facket är med oss. Men jag gillar tanken. Och lite spelutrymme finns ju redan idag. Go, go, go! 
8. Behovet av att snabbt hitta kompetens ökar. Det behövs ett mer lättrörligt sätt att hitta kompetens. Har ni koll på vilka medarbetare som pratar vilket språk hos er? Frågar ni efter kompetens på era sociala intranät?
9. Kontrollen över data blir en utmaning. Vad är känsligt och vad är inte känsligt? Vad på era intranät är egentligen hemligt? Hur ska vi nå dokument från våra mobiler och läsplattor? Och vad av den data som HR ansvarar för är egentligen hemlig? Och vad händer när alla medarbetare vill ha tillgång till information i sina privata mobiler?
En intressant tanke! När jag läser punkten inser jag än mer tydligt att intranätet ju innehåller interninfo som andra inte bör få tillgång till. Men vad är egentligen intern info och vad är hemligt-hemligt! Den informationen kanske skulle kunna mer tydlig hos de intranät jag rört mig i.
Att medarbetare har tillgång till intranätet i sina telefoner…? Svaret hos mig är inte helt självklart. Jag landar dock i att det inte är någon större skillnad om jag redan kommer åt intranätet via VPN på min laptop. Då är informationen redan ”ute och går”. Här tror jag det blir tydligt vilka organisationer som väljer att lita på sina medarbetares goda omdöme och vilka organisationer som väljer att istället kontrollera informationsflöde. Jag vet vilken typ av organisation jag väljer att arbeta för.
10. Det finns ingen gräns för vilken roll HR kan ta om man ser uppdraget som medarbetarens hela upplevelse av företaget.
Det var mina reflektioner så här en söndagskväll. Vad tycker ni?
Dagen då jag blev kär
Igår var en intressant dag.
Först blev jag kär i en mobiltelefon. Det har inte hänt sedan… ja… kan det ha varit 2008?
Objektet för min kärlek är Jollas telefon Sailfish:
Jag har ingen aning om när den planeras börja säljas i Sverige, men min förhoppning är SNART!
Senare på dagen blev jag även kär i eM Client där jag lätt kan använda mitt Gmail-konto utan att behöva göra alla de inställningar som krävs för att få detsamma att fungera i Thunderbird. Med skillnaden att jag i Thunderbird hittills inte lyckats göra saker helt rätt utan får felmeddelanden om att IMAP inte kan hitta rätt certifikat för att synka ordentligt. Nu slipper jag felmeddelanden och pillandet med inställningar. Uppenbarligen har jag kommit till den där åldern när jag lessnat på att pilla, fixa och greja och istället söker saker som ”bara funkar!”
Alla dessa fantastiska prylar och program som underlättar för oss i vardagen! Vad tråkigt livet vore utan dem.
Men det mest förvånande för mig själv den här dagen var faktiskt det jag sparat till sist. Efter förra sommarens ”stånga-pannbenet-mot-golfklubban”-händelser ställde jag mig för första gången i år på rangen utomhus. Det kunde ha gått hur som helst. Det kunde ha blivit katastrof. Men vet ni? Kroppen har fått ihop rörelsen nu. Efter nästan ett halvårs vila från golfklubbor, bollar och swingrörelser går det bättre än någonsin. Vem hade trott det? Inte jag. Så nu är jag kär i golf också!
Min introverta sida har jag dolt väl. Tränat bort. Hanterat och slutligen raderat.
Trodde jag.
Min introverta sida är mer levande än någonsin. Den vill få utrymme och bli en del av den person jag är. Eller försöker vara. Men jag vill inte tillåta den att existera. Jag är nämligen extrovert. Det har andra sagt till mig att jag är, jag har lyssnat och jag har omvandlat mig själv till extrovert. Ju.
Båda mina föräldrar är utåtriktade människor som älskar att umgås med andra, prata, skratta, dansa, skoja och prata, och prata…. Och skratta. Min bror, ja vad ska jag säga? Söker du upp ordet extrovert i en ordbok får du troligtvis se en bild på min bror där. Så hur blev jag introvert? Vems gener ärvde jag?
Fram till ganska nyligen ogillade jag introverta människor. Det vet ju alla att introverta människor är tråkiga, torra, saknar humor, är verklighetsfrånvända och troligtvis har de inga vänner eftersom de är så tråkiga. De går gissningsvis igenom livet ensamma och oälskade. Så trodde jag att ett liv som introvert skulle se ut. Jag dömde min egen person hårt, utan att ens veta om det. Och framförallt utan att ha koll på vad det var jag dömde ut.
Nu, med mer insikt och med mer självdistans, upplever jag att om jag går min introverta sida mer till mötes kommer jag att uppleva mer balans, anknytning och tillhörighet. Tre för mig viktiga ord som jag hittills inte lyckats få ordning på.
Jag har tränat upp ett extrovert beteende. Jag KAN extrovert-grejen, jag gör den till och med snäppet bättre än många extroverta personer. Men mitt inlärda beteende tär på min energi och gör mig mentalt utmattad vissa dagar. För jag behöver verkligen den där tiden i lugnet. Med ett korsord eller wordfeud, läsa en bok, stirra i taket, stirra i väggen, få möjlighet att tänka långsamma tankar. Å Melodikrysset! Jag gillar verkligen Melodikrysset. Who knew?
Jag kommer att ändra mitt sätt att leva. Framöver kommer jag inte studsa runt som den studsboll jag tidigare agerat som. Det handlar inte bara om att acceptera min introverta del, utan också om att rent generellt ändra fokus. Från självförnekande till självbejakande, att från och med nu visa mig själv lika stor hänsyn som jag tidigare i livet har visat så många andra. Så får det bli.
Jag söker #nyttjobb
Jag vill ha ett arbete där jag
- får använda min förmåga att nätverka och möta människor
- utvecklar min upptränade förmåga att läsa av människors beteende
- har nytta av min förmåga att höra det folk inte säger
- får vidareutveckla min förmåga att skriva texter
och där min kunskap och mitt intresse för social media ses som en fördel.
.
Min arbetsgivare
- är ett företag eller en offentlig verksamhet
- vet vad modernt ledarskap innebär
- vill ha anställda som ses som människor mer än maskiner
- arbetar aktivt med utveckling av såväl anställda som verksamhet
- vill vara en del av framtiden och därför gärna rusar in i den
och ser mig som en tillgång och god investering!
Här är jag – Var är ni?
Director of Fun
Nu är alltså tiden här. Tiden då jag inte längre har koll på vad som händer, när framtiden springer ifrån mig och jag står kvar och förundrat står kvar och tänker:
- Vad hände nu?
Häromdagen läste jag Johannes Sundlos inlägg ”Man vet saker. Tror man. – #045 av #blogg100”. Jag läste den och log. För visst är det så, att nästa generation som istället för att födas med silversked i mun nästan föddes med en smartphone i näven kommer driva och utveckla tekniken till nya dimensioner. Och jag log för jag trodde att jag skulle le när den här dagen kom. När jag står och tänker:
- Vad hände nu?
Men nu var det inte ett tekniskt underverk som fick mig att stå och undra. Det var en yrkestitel.
Enligt min sökning på LinkedIn har 790 personer på LinkedIn nämnt Director of Fun i sin profil. Det är betydligt fler än jag trodde jag skulle hitta. För jag trodde titeln var ny, och kanske till och med en påhittad titel. Men nej, den verkar finnas på riktigt. Nyfiken som jag är började jag googla. Jag hittade bland annat inlägget ”10 Head-scratching Job Titles” hos ere.net där följande rader beskriver en liknande förvirring kring titeln som jag själv går runt med:
As I read through the applicant’s accomplishments and responsibilities, I could see that it was clearly a marketing-type position. It stuck out, just not in a good way.
What may have seemed like a great little thing to have on a business card as an attention-getter had now turned into a liability. Nobody knows what a “Director of Fun” does.
Ok. Jag googlade vidare och hamnade på Minecraft ”Director Of Fun” Interview. Där fick jag mitt svar. Det är en event-planerare. Ok. Så. När jag planerade min förra arbetsgivares mässmonter och andra happenings – var jag en Director of Fun då? När jag och mina kompisar planerar och arrangerar HRunconf är vi alla Directors of Fun hos den ideella föreningen HRunconf då?
Nej. Jag fattar fortfarande inte.
Jag inser nu att så här kommer resten av mitt liv att se ut. Drivna och ivriga 80-och 90-talister kommer hitta på fler roliga och förvirrande nya flashiga titlar som jag kommer ha svårt att placera och förstå. Å ena sidan störs jag av att de yngre inte kan lära sig att använda de ord som redan finns istället för att hitta på nya. Å andra sidan imponeras jag av de yngre generationernas innovativa lösningar på att snirkla sig in på en för dem svåråtkomlig arbetsmarknad. Det ser ut som om de tagit ett vanligt eventjobb och gjort om det till något betydligt snyggare och bättre. Vare sig vi vill det eller inte så blir det lättare att komma vidare i yrkeslivet med en titel som inneburit huvudansvar för något.
Så. Det är nu det har hänt. Framtiden sprang ifrån mig och jag står här med tanken:
-Vad hände nu?
Men vänta nu …. kanske jag just blev Director of Reflections?
