MCSTENBERG

– mitt i livet

Om mcstenberg

En kursare till mig, från Uppsala universitet skrev häromdagen ett Pulse-inlägg på LinkedIn om att känna passion för det vi gör. Hennes inlägg börjar med meningen:

” Att följa sin dröm, att arbeta med det som man är passionerad för och älskar är något som ofta förs fram som ett framgångsrecept. ”

Jo då. Jag vet om det här. Som personalvetare är det här inte en nyhet utan snarare något vi ständigt önskar se mer av hos både redan anställda och de som vi önskar anställa. Vid rekrytering söker vi ofta efter de som har driv, engagemang och just passion. Vi vill ha någon som vill TILL det aktuella jobbet istället för FRÅN det gamla. Det låter bra och vi tror på det själva. Även om vi någonstans ändå inser att verkligheten är mer komplex än så.

Passion. Det är verkligen ett problematiskt ord för mig. Passion är ett tillfälligt tillstånd. Ungefär som lycka. Något av en färskvara. Är det verkligen något vi, om vi tänker efter ett par steg till, vill förlita oss på vid rekrytering? Att välja den med högst nivå av passion? Det är lätt att svara ja på frågan. För vem vill inte umgås och bli inspirerad av passionerade medarbetare?

Passion för vad du gör… Ok. Det förutsätter ju att personen i fråga bara får arbeta en enda sak. Men så ser väldigt få organisationer ut. Eventuellt kan det fungera i stora globala verksamheter där du får utvecklas som specialist och var en kugge i ett större maskineri. Där din kugge handlar om just det du brinner för. Men hur många verksamheter ser ut så?

För mig tillkommer en del till i begreppet passion. Inte nog med att det är en färskvara som kommer och går plus att det gör varje individ till en egen liten silo, dessutom kräver passion bränsle och inspiration. Verksamheten/arbetsgivaren behöver alltså underhålla personens passion genom vidareutveckling, feedback, uppmuntran, förmåner och annan input. Eller? Förväntar sig arbetsgivarna som ropar efter medarbetares passion att den passionen ska leva för evigt? Blir inte det som att tro på ett stearinljus som aldrig slocknar?

Passion är jättebra. Missförstå mig rätt. Jag är personalvetare. Jag gillar passionerade medarbetare. Så klart! Men den här övertron på människors passion som jag tycker mig kunna se, får mig osäker på om vi ropar för högt efter något vi inte tänkt igenom vad det kan innebära…

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

i http://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

Idag läste jag i Veckans Affärer om Annika Falkengren och hennes fina ersättning för sitt arbete som SEB:s chef: ” Hon fördubblade sin inkomst – igen ”

Mycket kan sägas om höga löner. Personligen tycker jag att det kan vara problematiskt med, i mina ögon, ologiskt höga ersättningsnivåer ihop med stora bonusar och pensionsavtal. Min tanke brukar landa någonstans i ”vems utförda arbete kan vara värt så stora summor. Vad har denne person lyckats åstadkommit för att vara värd en så stor summa”?

Samtidigt inser jag att personen som får ersättningen har mer än en vettig förklaring till varför just de är värda den stora summan. Risken är till och med hög att jag skulle köpa argumenten om jag fick dem serverade på ett vettigt sätt.

Just i det här fallet är jag faktiskt lite smyg-imponerad. Som gammal jämställdhets-kämpinna gläds jag över att det är just en kvinna som leder bankdirektörernas liga, att det är en kvinna som är den bankchef i Sverige som har överlägset högst inkomst.

Samtidigt kvarstår frågorna. Vad har hon uträttat som är så fantastiskt (höll på att skriva fanatiskt, vilket också kan passa in) mycket bättre än många andra chefer/ledare? Någon som känner sig manad att förklara det här för mig?

För flera år sedan skrev jag ett inlägg om A-människor vs. B-människor . Det inlägget skrev jag alltså för länge sedan och jag har med tiden danats om till mer av en hybridmänniska. Lite A och lite B, dvs anstränger mig hårt för att uppfattas som en A-människa i veckorna för att lagom till helgen go all in och njuta av att vara en B-människa på helgerna.

Än idag ser jag sprickor i vad arbetsgivare önskar när de anställer människor. De vill helst ha människor som fungerar som robotar. Som vaknar och går upp samma tider varje dag. Men när de är vakna ska det vara kreativa och nytänkande. Gärna varje dag mellan kl 8-17. För det är ju så kreativitet fungerar. Verkligen.

Min avslutning på mitt blogginlägg från 2010 var:

Jag förstår varifrån normen om 8-17-människor, dvs A-människor, kommer ifrån, men jag förstår inte varför den normen lever kvar nu när den typ av samhälle som normen grundar sig på är utdöende.

Idag läste jag en artikel i SvD Näringsliv som behandlar samma ämne, nämligen morgonmänniskor vs kvällsmänniskor. Är morgonmänniskor per automatik mer produktiva eller effektiva än kvällsmänniskor? Artikeln hette ”Karriärraketen startar i svinottan” . Som att det vore ett faktum – ”om du inte går upp i svinottan kan du glömma din karriärraket!”

(Det skulle för övrigt vara intressant att veta vilka kriterier SvD Näringslivs författare använt sig av för att bestämma vad som räknas som en karriärraket. Vad som skiljer en vanlig tråkig karriär mot en så mycket häftigare Karriärraket …)

En bit ned i texten. Förlåt mig. Jag menar – en BRA BIT ned i texten kan vi läsa följande kommentar från Samuel West som forskar om kreativitet och organisationspsykologi vid Lunds universitet:

”Att vara morgonpigg är en statusmarkör som går långt tillbaka i tiden, enligt Samuel West. – Det finns en seglivad föreställning om att den som går upp tidigt har mer disciplin och en högre moral än någon som är vaken till sent på natten. Men vi måste inte längre gå upp klockan fem för att mjölka korna. För de flesta räcker det med att vara på jobbet klockan åtta.”

Tack Samuel.

Men du kunde väl ändå ha sagt klockan nio …?

Slutsats: Jag behöver umgås med HR-människor oftare.

Ni kanske inte hängde med riktigt?

Vi tar det från början.

Under en period har jag sett mig själv som en person som står långt ifrån vad jag uppfattat att många andra inom HR-skrået representerar. Utifrån det antagandet har jag sett mig själv som den felande länken, enligt devisen att så många andra yrkesverksamma inom HR kan inte ha fel. Därefter har jag plockat bort mig själv från ekvationen. Jag slapp vara arg, irriterad och frustrerad över så mycket och de andra … tja… märkte nog inget. Men som jag såg det fick de lugn och ro och kunde roa sig med vad de nu roade sig med… de dära HR-kollegorna som jag tyckte mig ha så litet gemensamt med.

Hur eller hur. Fascinerande saker hände när jag beslutade mig för att ställa mig bredvid och titta på. Plötsligt såg jag saker jag inte sett förut. Lite som att vara nykter på en fest där ingen annan är det. Precis som att fylla inte är så roligt som det verkar för en som är nykter, började jag se på saker inom HR i ett nytt sken och inse att Hej – mycket som etiketteras med HR är inte ens HR. Eller borde inte vara. Och mycket som borde vara där finns inte.

Ikväll har jag suttit med goda HR-vänner och diskuterat HR-frågor. Det är många veckor, ja till och med månader, sedan sist. Döm om min förvåning när jag sitter och diskuterar det jag nyligen uppmärksammat och upptäcker att de andra funderar över samma saker.

Insikten är glasklar. Jag är inte så långt ifrån de där andra HR-kollegorna som jag trodde.

Snarare är jag mitt ibland dem och hör hemma där.

Där också.

Det här är min favoritstund på dagen. Jag har insett med åren att inte alla gillar det här med ensamluncher, men jag ser det som en perfekt stund för eftertanke, återhämtning och nya infallsvinklar på någon tankenöt som cirkulerar kring mig.

Visst, jag gillar att ha lunchsällskap oxå, men inte varje dag. Emellanåt vill jag helt enkelt ha möjlighet att få kvalitetstid med mig själv. Lunchtimmen är perfekt för det!

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 736 andra följare