Adhd o skogspromenad

Idag ska jag och sambon ut i skogen och leta bär och förhoppningsvis lite svamp. Mina bekanta hävdar att det regnat för lite. Själv anser jag att det regnar ofta.  Vi får se vem som får rätt. 

Min adhd hijackade min hjärna imorse så sambon har fått fixa alla våra förberedelser. Själv hade jag fullt upp med min mängder av ”livsviktiga” projekt (de är sällan livsviktiga, men jag upplever dem som så när jag kommit igång).

När jag väl lyckades ta tillbaka makten över mitt eget huvud och faktiskt började förbereda mig för att komma iväg började kroppen dumma sig. Har slagit i tår i möbler, klämt fingrar i skåp och brutit en nagel. Inga stor grejer, inga bestående men av det här, men så fruktansvärt irriterande när jag tvingas inse att min kropp och mitt huvud inte samarbetar. 

Vi får se hur den här dagen slutar. Jag önskar vara hel när jag kommer hem från skogspromenaden , men inser samtidigt att den här dagen kan bjuda på allt från ett stukat finger eller tå till en trädgren i ögat… 

Förresten.  Har tvingats avbryta min medicineringen med Methylfenidat. Jag blev depressiv av dem. Det har gått nästan två veckor utan medicin nu. Det märks uppenbarligen…

Uppdatering efter dagen i skogen: Jag är hel! Så här såg dagens smygsamma resultat ut (det har alltså inte regnat så mycket som jag tyckt):

Arbetsliv och fria arbetstider

Fria arbetstider

Jag är en HR-utbildad akademiker som mest arbetat med rekrytering och lever tillsammans med en man som varit HR/Personalchef i flera olika industrier. När vi läser en sådan här artikel reagerar vi totalt olika. Jag går igång på nytänkandet, att någon både vill och kan utmana rådande former för företagande och vara villig att ”icke-optimera” vinsten i sitt bolag genom att fokusera på att skapa en flexibel arbetsmiljö för sina medarbetare. Min spontana instinkt är att nytänkande är bättre än gammal-tänk. Att beprövade metoder finns just för att någon, någon gång, någonstans, faktiskt vågade testa något nytt som med tiden blivit det som vi idag kallar för beprövat. ”Man måste våga för att vinna”, ”man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke”, ja ni förstår.

Sambon reagerar istället med frågor. Många, många frågor. Bra frågor. Som jag förstås inte kan svara på i och med att intervjun med Fredrik Fernström inte tog upp de saker som min erfarne personalchef till sambo frågar efter.

Jag bjuder på ett urval av de frågor som han och jag diskuterade, relaterat till artikeln:

  • Hur tolkar företagets chefer och personalavdelningen LAS respektive kollektivavtal?
  • Har/är de två företagen som Fredrik drivit anslutna till en arbetsgivarorganisation?
  • Hur reagerar fackliga förtroendemän kring fria arbetstider?
  • Vilken typ av människor anställer man till bolaget?
  • Hur homogena är arbetsgrupperna (dvs anställs bara människor som ”funkar som vi andra”)?
  • Vad händer/hur hanterar företagets chefer och personalavdelning situationen när någon inte levererar enligt sina uppsatta mål (a.k.a. inte arbetat tillräckligt)?

 

Svenny Kopp om ADHD & Autism

Årets semester spenderas med att lära känna mig själv på nytt. Att ha fått en diagnos är ju bra, det ger mig nya glasögon att se mig själv genom. Samtidigt ger det att jag har ett helt liv med erfarenheter som jag inte haft rätt glasögon på mig när jag tolkat eller lärt mig saker ifrån. I den bästa av världar hade jag varit en person som kunde ignorera det som varit och bara vara nöjd med att framtiden troligen blir lättare för mig. Men jag funkar inte så.

På vägen till min egen självkännedom har jag hittat en hel del bra och informativa videoklipp på Youbube, av alla ställen. För mig har Youtube varit en webkanal som mest erbjudit mig komiska klipp som t.ex. roliga katter, ryska mäns ”road rage”, knasiga reklamfilmer och liknande. Jag har inte sökt ”riktig” information där särskilt ofta. Under våren och sommaren 2016 har jag insett att Youtube blivit så mycket mer än så. När hände det? Nu ser jag en mycket lärorik informationskanal, minsann!

Det klipp som jag uppskattat allra mest (hittills) är egentligen två klipp:

Svenny Kopp har sedan 1990-talet arbetat som överläkare på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken (BUP) och på avdelningen för barnneuropsykiatri (BNK) samt Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. För närvarande deltidsarbetar hon som vuxenpsykiater på Stenblommans vårdcentral i Kungsbacka.
– Åren 1999-2001 var Svenny Kopp projektansvarig för ”Flickprojektet” en omfattande klinisk undersökning av flickor med ADHD, autismspektrumstörning och Tourette syndrom.
– År 2010 disputerade hon i ämnet på avhandlingen ”Girls with Social and/or Attention Impairments”.
– Hösten 2015 påbörjades en uppföljningsstudie av Flickprojektet. Denna studie beräknas pågå i tre år (med intervjuer av 100 kvinnor och 60 kontroller samt databearbetning). Kvinnorna är nu mellan 18 och 34 år.

Svenny Kopp menar att det är nödvändigt att dela upp pojkar och flickor när man talar om psykiska problem för att ge utrymme åt flickorna som är mycket underdiagnosticerade. Det är flickorna själva som upptäcker att allt inte står rätt till, och det brukar vara vid skolstarten. De har svårt att hänga med i skolarbetet och klara av det sociala livet. Därefter märker föräldrarna det, och sist uppmärksammar lärarna att en flicka har problem. Pojkar diagnosticeras oftast i 11-12årsåldern, flickor söker läkare i 11-17årsåldern. Ju fler år som går innan diagnos har fastställts, desto sämre självförtroende får flickan.

Svenny Kopp sammanfattar ADHD såhär: man är som alla andra men har svårt att reglera tankar och känslor. Svårt att vara tillräckligt alert och svårt att reglera aktivitetsnivån. ”Man vet vad man ska göra men kommer inte till skott”, och som ett exempel tar hon IKEA-hyllan som legat och väntat på att monteras i ett par år. (De tre textstycken som beskriver Svenny Kopp och hennes arbete har jag lånat antingen från den här sidan eller den här .)

Jo, jag vet. Det är långa Youtube-klipp jag länkat till ovan. Jag håller med. Men vet ni, när intresset och viljan finns så gör det inget. Själv såg/lyssnade jag på dem i omgångar – vilket ju är möjligt tack vare teknikens alla underverk. Det passar mig mycket bra att jag själv kan välja när jag vill se klippen och från flera olika enheter. Alla enheterna mindes var jag slutade titta senast. Såg någon kvart här och någon kvart där och vips var jag klar. För mig var klippen mycket klargörande och jag kunde pausa, tänka efter, se en bit till, pausa, tänka, se en bit till… Verkligen bearbeta på djupet.

För er som vill veta ännu mer om Svenny och hennes arbete kan jag rekommendera Victoria Qvarnströms blogginlägg Svenny Kopps avhandling om diagnosflickor behöver mer spridning

 

The Big Short

Jag har semester. Plötsligt har jag tid att titta på film…

Igår tittade vi på The Big Short som du kan läsa mer om här: http://www.imdb.com/title/tt1596363/ 

I ärlighetens namn är jag en people-person och inte ekonom, och jag är definitivt inte särskilt väl bevandrad i finansvärlden som jag redan innan filmen förstått har en helt egen syn på ekonomi. Under åren 2007/2008 var jag en fattig student vid Uppsala universitet och drabbades därför inte alls mycket av den ekonomiska kraschen som filmen handlar om. Inte mer än att det varit hopplöst att få arbete som personalvetare sedan dess, vill säga. Vid högkonjunktur satsar företag gärna på personalfrågor och administration men vid lågkonjunkturer eller än värre dras många/alla dessa funktioner in. Jag minns att jag då och då hasplade ur mig den käcka kommentaren ”Äntligen lönar det sig mer att vara personen utan buffert och marginaler. Eftersom jag inget har att investera har jag inte heller något att förlora!”

Nu ville jag alltså förstå mer av vad som hände när världens ekonomi föll. Filmen är pedagogiskt upplagd, om än i ett forcerat/speedat tempo, med förklaringar på både ekonomers språk och andras. Även metaforer och bilder används för att förklara de olika fenomenen. Om jag ser filmen en sisådär 3 ggr till med pausknappen och anteckningsblock framför mig kommer jag nog hänga med ”på riktigt”. Nu hängde jag med hjälpligt och mår mest bara illa av mina nya insikter. Att filmen avslutas med att (åtminstone) de amerikanska bankerna fortfarande håller på med liknande mygel, bedrägerier, ruffel och båg som innan 2007 får mig att må än sämre. En enda person verkar ha straffats i USA för bedrägerierna. Några fjuttiga år för en fjuttig händelse om filmens information är rätt.

Det är här jag blir fundersam. Filmen visar en version av vad som hände. Hur vet jag vad som är sant och vad som är falskt? I och med att jag inte är insatt i branschen har jag ju inte en susning om vad som stämmer, vare sig om det som hände då eller nu. Men hur eller hur. Illamåendet sitter där i min maggrop och kommer så att göra ett bra tag till. Människan som släkte är inte att lita på, deras drivkrafter däremot. Hitta en människas drivkraft/motivation och du kan bättre förutse vilka steg denne kommer ta framledes…

Mårten Blomkvist på DN har skrivit en rescension om filmen:  http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/the-big-short/ 

Hans text behandlar inte filmen främst. Den handlar om kritik mot svensk filmindustri och på vilka grunder industrin ratar vissa skådespelare. Hur det kan bli författarens viktigaste poäng när han just sett en film om världens ekonomiska fall är för mig helt ofattbart. Hans drivkraft tänker jag fundera på idag…

Den röda tråden

Steve Jobs

Steve Jobs nämner i sitt välkända tal som citatet kommer ifrån att vi bara kan connect the dots i efterhand. Livets röda tråd framträder först i eftertänksamheten… Under en period har jag funderat mycket kring min personlighet, mina värderingar, vem jag är och hur jag trivs med mig själv. Min önskan att förbättra mig själv så jag blir någon jag själv är stolt över och kan acceptera finns ständigt. I det arbetet har jag läst många gamla dagboksanteckningar och kan skönja en röd tråd: Jag har ständigt skämts över min person, alla aspekter av den, men har försökt komma förbi skammen  och samtidigt hoppats på att lura mig själv lite genom att agera stark, tuff, tålig och positiv.

Genom åren har jag blivit bra på att vara logisk, analytisk och stänga av kontakten med mina känslor. Min hjärna har varit inriktad på ständig problemlösning där problemformuleringen har varit ”Hur blir jag en person som jag själv kan stå ut med vara? Hur gör jag för att fungera som en sån person borde fungera?” Mina dagböcker från förr är fyllda med olika analyser om vad som gått snett för mig i olika relationer, situationer och händelser. Varje analys slutar med mycket likartade formuleringar: ”Nästa gång ska jag vara mer  … /Imorgon ska jag sluta med… / På nästa jobb ska jag minsann komma ihåg att…”

Min yngre upplaga verkar ha haft en stor tilltro, eller åtminstone förhoppning, att mitt äldre jag skulle ha lärt mig mängder med saker på vägen. Att jag, via varje nedskrivet ord fyllt av ånger, skuld, skam, sorg och frustration, skulle få tillgång till en manual eller facit till livets olika skeenden. Så här i efterhand kan jag konstatera att livet inte funkar så. Självklart har jag mognat och självklart har jag lärt mig en hel del av mina tidigare misstag. Inget är förgäves, det är inte så. Däremot har jag fokuserat alldeles för mycket på detaljer när jag borde ha fokuserat på helheten. Min helhet. Vem jag är, vad jag kan, vad jag har för förutsättningar och vad jag har för problemområden. Det ser jag nu i efterhand. Typiskt Steve att få rätt…

Idag är jag vuxen… mer än vuxen, och jag har fortfarande stora problem att ta in att jag inte klarar allt det som jag önskar att jag klarade. Nu har jag till och med en bokstavskombination för det jag är och inte är. Ni kanske tror att en diagnos per automatik hjälper mig vidare framåt men snarare är det tvärtom. Jag studsar mellan ytterligheterna ”jaha, jag har adhd, då ska jag inte ha så höga förväntningar på livet, karriären, relationer med tanke på vad statistiken visar” och ”jag tänker minsann inte begränsa mig pga en fånig bokstavsdiagnos. Jag har inte kommit ända hit genom att fega”. Någonstans där emellan ligger förstås det vinnande konceptet, men jag hittar inte dit. Än.

Jag är otroligt kluven till mitt val att medicinera adhd. Å ena sidan märker jag att den hjälper mig med det jag tidigare hade svårt med. Framförallt i yrkeslivet. Å andra sidan funderar jag på om jag inte istället borde lägga tid och energi att skapa ett liv där jag – som jag är – passar bättre.

Mitt i alla dessa funderingar hittade jag youtube-klipp om ADHD som jag varmt kan rekommendera. Jag kände igen mig i många aspekter de berättar om och hoppas att det kan ge er utan ADHD en bättre inblick i hur liv med ADHD kan te sig. För mig var det läkande att höra andra säga saker som jag själv har tänkt så många gånger. Personerna i filmen har hittat fram till en plats i livet där de ser sin ADHD som en tillgång. Mitt mål är att även jag ska komma fram till den inställningen, även om jag inte lyckats än.

Medicinering av ADHD

Jag har ätit Concerta i flera veckor nu. Till en början var det inte någon behaglig upplevelse alls. Turbulent, ojämnt och förvirrande. Men nu när medicinen har förutsättningarna att funka som den ska så är den faktiskt bra. Så bra att jag knappt märker av att jag tar den.

Jag startade med halv dos. Redan första veckan kunde jag märka av små, små förändringar som att jag såg mindre i ögonvrån, hörde mindre av det som inte var relevant. Jag kände mig också mer fokuserad. Biverkningarna första veckan bestod mest av lite vingelkänsla och minskad aptit.  Efter någon vecka till fick jag problem med muskelsmärtor i axlar och nacke. Inget nytt för mig som arbetar på kontor, men en förhöjd smärtnivå… Jag började också känna av ett tryck över bröstet och hjärtklappning men i förhållandevis rimlig nivå.

Min första nybörjar-tabbe var att jag varje helg gjorde uppehåll pga tidigare inplanerade middagar och fester. Läkaren hade varit väldigt tydlig med att jag under inga som helst omständigheter fick blanda Concerta med alkohol och därför skulle hoppa över tabletten dagen för festen och dagen efter. Så då gjorde jag det. Varje helg. Det funkade bra första tre veckorna. Den fjärde veckan ökade jag upp till full dos enligt läkarens – som nu bytts ut mot en sjuksköterskas, ordination. När jag den fjärde veckan gjort mitt helg-uppehåll och startade på måndagen den femte veckan blev jag riktigt, riktigt dålig. Det var ungefär i det här läget, efter fyra-fem veckor, som jag fick veta av sjuksköterskan att avbrott i infasningsperioden var en dålig ide. Så sedan den femte veckan har jag ätit Concerta oavbrutet.

Biverkningar efter min ”riktiga” start med full dos var flera. Yrseln var som att jag spenderat flera timmar på karusell och just klivit av – hela dagarna. Trycket över bröstet går bäst att likna vid att en labrador satt på mitt bröst – hela dagarna. Jag hade ont i muskler och leder som om jag hade träningsvärk i hela kroppen utan att ha tränat. Aptiten var inte bara låg nu, den var obefintlig och när jag väl åt var det som att matstrupen strejkade. Jag fick tvinga i mig mat tills jag mådde illa och fick ändå inte i mig tillräckligt. Muntorrheten gick inte att korrigera med de receptfria sugtabletter som apoteken erbjuder. Munnen kändes som en öken! Min andra nybörjar-tabbe var att jag drack massor med vatten, dels pga muntorrheten och dels för att läkaren sagt att det var viktigt att dricka mycket. Eftersom jag inte fick i mig värst mycket mat heller, försökte jag kompensera även det med mera vatten. Efter sökning på internetforum insåg jag att Concerta är vätskedrivande och att många därför behöver addera elektrolyter, dvs vätskeersättning för att hålla salthalterna i kroppen på bra nivåer. Sedan dess försöker jag få i mig en brustablett/dag i kombination med fortsatt stort vätskeintag, men inte riktigt lika stort. Det har underlättat mycket för mig!

Självklart har jag försökt nå den sjuksköterska som följer upp min medicinering vid flera tillfällen under infasningen. Jag blev så glad jag när fick hennes direktnummer redan vid vår första träff och att hon sedan gav mig det igen vid vår nästa träff. Jag uppfattade den gesten som att hon verkligen ville att jag skulle kunna nå henne om det var något jag funderade på kring medicineringen. Men nej. Hon har inte gått att nå. Inte vid några av de tillfällen jag försökt faktiskt. Jag lämnade meddelanden och lämnade mitt mobilnummer så hon kunde ringa mig när hon fick tid. Jag fattar ju att hon har många andra patienter som hon träffar. Men hon har inte ringt tillbaka.

Mentalt så har jag under en lång period av infasningen känt mig trött, håglös, matt, svag, känslig, gråtmild, sentimental, trögtänkt, lättkränkt, ledsen, sorgsen, glömsk, ostrukturerad och fått små mini-utbrott här och där över småsaker. Ingenting har varit roligt under flera veckors tid. Min stresstålighet har varit som bortblåst, jag tappade min förmåga att hålla huvudet kallt och fokusera på mina arbetsuppgifter, vilket jag normalt är mycket bra på. Arbetet är liksom min grej. Det är där jag normalt kanaliserar min energi, vare sig energins ursprung varit positiv eller negativ, till något produktivt. Men de senaste veckorna har det inte funkat lika bra.

Vad har förbättrats sedan Concerta då?
Ett av mina stora problemområden genom livet har varit sömnen. Har tidigare sovit oroligt, vaknat lätt och haft mycket svårt att somna och somna om.  Nu sover jag som normala människor, eller som jag tror att normala människor sover. Jag går och lägger mig, somnar efter ca 15 minuter  och sover hela natten. Sömnen har funkat för mig sedan första veckan med Concerta. Det är som en helt ny värld för mig!

Jag har slutat helt med kaffe och gått över till te. När jag äter Concerta får jag hjärtklappning av kaffet. På jobbet har de varit så snälla och köpt in decaf-kaffe till mig så jag ändå kan ta en kopp då och då, vilket jag uppskattar när det är dags för fikabröd eller tårta. Te och tårta… går ju bara inte…!

På jobbet har det gått upp och ned. Ibland bra, sen sämre, sen bättre igen och nu riktigt bra. Jag har inte samma kontrollbehov längre, behöver inte längre ha kontroll och ordning på alla mina papper, kan tillåta mig mer ad-hoc-lösningar och kan hoppa mellan uppgifter på ett sätt som inte hade funkat alls tidigare. Mitt arbetsminne har blivit bättre, jag kan lättare gå in och ur olika projekt, kan lätt hitta tråden när en kollega kommer in och frågar mig om något jag inte arbetat med på en stund och jag kan svara dem direkt. En härlig känsla!

Men min trötthet och matthet i början, som ju lika gärna kan bero på att jag slutat med kaffet som att jag börjat med Concerta, gjorde mig mer disträ, mer långsam i tanken och sabbade min analytiska förmåga. En annan effekt av Concertan gjorde mig däremot mer snabb-agerande, tiden från tanke till handling är förkortad vilket var en av de fördelar jag såg fram emot. I kombination med min tröttare hjärna och långsammare analyser blev det då och då ”snabbt och fel” vilket ofta innebar att jag fick göra om och göra om och göra om… Det gjorde mig mycket frustrerad och stressad. Och förbannad. Jag visste ju att jag kunde bättre än så redan innan Concerta.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det finns inga mirakelmediciner. Tabletten jag äter för att bli en uppgraderad version av mig själv, bär med sig fördelar och nackdelar. Den verkar förändra mig psykiskt, fysiskt och mentalt. Min kropp kräver uppoffringar av mig för att den ska kunna hantera denna förändringsprocess. Jag får hela tiden avväga om ”priset” jag betalar är värt den vinst jag får ut av medicinen. För två veckor sedan var min synpunkt att priset var alldeles för högt. För några dagar sedan ansåg jag att priset var rimligt. Nästa fas är att eventuellt öka min dos, vilket troligen innebär att gå igenom samma biverknings-elände igen. Idag är jag inte ett dugg lockad eller redo att ta det klivet. Det var otroligt påfrestande för mig att må så dåligt på så många områden samtidigt. Nu vill jag istället få njuta av att fungera bättre som sambo/medarbetare/människa utan att märka att jag äter medicin för det.

Jag är mycket tacksam för stödet från min familj, mina vänner, kollegor och arbetsgivare. Under hela perioden har det funnits någon vid min sida som tagit sig tiden att hjälpa mig framåt, med stöd, med uppmuntran, med uppskattning, med tålamod och med nya infallsvinklar. Den största förändringen för mig blir ändå den här: Ensam är inte stark ensam. Ensam är stark tillsammans med andra.

brain color

 

 

 

 

 

 

 

 

Adhd är något man är, inte något man har

Rubriken till detta blogginlägg är ett citat från Susanne Bejerot, docent vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska Institutet. Med lån av hennes ordval kan jag därför meddela att jag ÄR ADHD.

Jag har förnekat det länge.

Å ena sidan har jag sedan barnsben upplevt att jag är annorlunda, att jag inte reagerar och tänker som många av mina kompisar gjort. Å andra sidan har jag arbetat så hårt med att mörka mina besvär, så det inte skulle märkas så mycket, att jag inte ens kom på att det jag upplevde var något som kunde förklaras eller diagnostiseras. För mig var det solklart. Jag ansåg mig själv vara glömsk, oseriös, ointresserad, ofokuserad, obildbar, klumpig, alldeles för pratig, gränslös, ett matvrak i kombination med socker-och kaffeberoende. Om jag bara lyckades korrigera, begränsa mig själv när det gällde det skulle jag vara som de andra. Eller åtminstone skulle de andra inte märka att jag inte var som dem.

Visst, jag ansåg mig också vara kreativ, idérik, envis, nytänkande, övertygande, orädd i kontakter med nya människor, spontan, nyfiken, inspirerande, flexibel. En rätt kul tjej att umgås med. I lagom doser. Jag var smärtsamt medveten om att många skulle upptäcka att för mycket umgänge med mig skulle ge dem för mycket av det goda. Därför har jag blivit rätt duktig på att hålla distans till andra människor. I perioder lite för duktig.

Större delen av mitt liv har jag alltså spenderat med att skapa strategier för mig själv och hur jag beter mig med och förhåller mig till andra människor. Det har funkat bra. Riktigt bra till och med. Jag får tacka min ”over achiever”-instinkt för det, leverans är min grej och jag har levererat en normal person till min omgivning i väldigt många år nu.

Men i höstas orkade jag inte längre. Efter en hel dels velande, samtal med sambon som också stöttat och uppmuntrat mig mycket, tog jag mod till mig och kontaktade min husläkarmottagning. Nu har det gått några månader, jag har träffat fler läkare och jag har precis börjat medicinera med Concerta (vilket troligen kommer generera ett helt eget inlägg eller mer).

Jag är nöjd med mig själv att jag äntligen vågade se mig själv i spegeln på riktigt, såg sanningen i vitögat, att jag sökte hjälp och gav mig själv möjligheten till en drägligare vardag och tillvaro. Min kropp och knopp har egentligen ropat på mig länge att lösa problemet, men envisheten i mig har stretat emot.

Jag ville verkligen inte vara ADHD.  Jag ville verkligen, VERKLIGEN, inte vara ADHD. Men nu är jag det… och jag har lovat mig själv att sluta mörka vem jag är.

Så. Här är jag. Jag är ADHD.

 

neat