…på att fånga upp det här med elevernas funktionsnedsättningar sedan 1990-talet. Det var då jag gick i mellan- och högstadiet och min ADHD kanske borde ha fångats upp av någon form av skolsköterska eller annan vuxen i min omgivning. Men jag blev inte upptäckt.
Jag var för ”välartad” för att vara tillräckligt problematisk för att min omgivning skulle ha reagerat. Bra eller dåligt? Jag klarade mig igenom skolan, men utan att någon såg det som pågick inombords. Utanförskapet blev en del av vardagen – inte genom bråk eller utbrott, utan genom tystnad och att ständigt känna sig lite vid sidan av.
Det handlar om beteende och observation. När en elev inte stör undervisningen, när betygen är okej och frånvaron inte sticker ut – då förblir mycket osynligt. Skolans system är byggt för att reagera på problem, inte på tysta signaler.
”Elever med diagnoser måste få rätt hjälp” – Svenny Kopp, barnpsykiater vid Gillbergcentrum i Göteborg.
Svenny Kopp har under många år forskat och föreläst om flickor med ADHD och autism – en grupp som ofta missas just för att de inte beter sig som stereotypen. Hennes arbete belyser hur många, särskilt flickor, går genom skolan utan att deras svårigheter uppmärksammas. Jag rekommenderar att ta del av hennes föreläsningar om psykisk ohälsa hos flickor med fokus på ADHD och autism.
Frågan jag ställer mig är: har skolorna blivit bättre sedan 1990-talet? Jag trodde det. Men när jag läser om dagens skolsituation och hör vittnesmål från föräldrar och elever verkar mycket vara sig likt. Resurserna räcker inte, kunskapen om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar varierar kraftigt mellan skolor, och den som är ”välartad” riskerar fortfarande att falla mellan stolarna.