Östermalmstorg-kaoset
Det finns en debatt som pågår – och som aldrig riktigt tar paus – om volymen på invandringen till Sverige. Jag tänker inte låtsas att jag har alla svar, men jag reagerar på hur samtalet förs. Det är sällan nyanserat. Ofta handlar det om att snabbt placera människor i fack: den naive godhetsknarkaren eller den hjärtlösa rasisten. Sociala medier förstärker det här mönstret.
Jag har själv sett hur etikettering fungerar på Facebook och Twitter. När någon ifrågasätter migrationspolitikens omfattning – inte invandring som princip, utan volymen – så dras slutsatser direkt. Du är si eller så. Det är ett problem eftersom det kväver den typ av samtal som faktiskt skulle kunna leda någonvart.
Regeringens uttalanden under den här perioden har inte gjort saken enklare. När politiker formulerar sig svepande om invandringens kostnader eller möjligheter, utan att ge konkretion, lämnas fältet fritt för feltolkningar. Jag tror att många svenskar befinner sig någonstans mittemellan de extrema positionerna – och att de förtjänar en diskussion som erkänner komplexiteten.
Det jag framför allt vänder mig emot är hur sociala medier belönar den som skriker högst. Den eftertänksamma rösten drunknar. Och när etiketter som "rasist" eller "PK-elit" kastas omkring slutar vi lyssna på varandra. Det är en samhällsfråga i sig: hur ska vi kunna hantera stora politiska vägval om vi inte ens kan prata om dem?