Den där passionen

Passion har blivit ett modeord i rekryteringssammanhang. Arbetsgivare söker passionerade medarbetare, och arbetssökande uppmanas att visa sin passion. Men vad betyder det egentligen – och är det ett rimligt krav?

Som personalvetare ser jag en fara i att göra passion till ett urvalskriterium. Passion är ett tillfälligt känslotillstånd, inte en stabil egenskap. Den som är passionerad idag kan vara utbränd imorgon. Att bygga en rekrytering på något så flyktigt riskerar att missa kompetenta, stabila kandidater som helt enkelt inte uttrycker sig med tillräcklig intensitet.

Engagemang är något annat. Engagemang kan vara stillsamt, uthålligt och djupt rotat – utan att synas på ytan. Det är den sortens drivkraft som faktiskt håller över tid, och som jag menar att arbetsgivare borde leta efter istället.

”Passion är ett tillfälligt tillstånd – inte en hållbar grund för anställning.”

Rekrytering handlar i grunden om att matcha kompetens med behov. När passion blir ett filter riskerar vi att premierar de som är skickliga på att sälja in sig själva, snarare än de som faktiskt kan utföra arbetet. Det gynnar varken arbetsgivare eller arbetstagare på sikt.

Låt oss prata mer om engagemang – och mindre om passion.