MCSTENBERG

– mitt i livet

Om mcstenberg

Jag har bott i Stockholm-regionen i ganska exakt 4 år nu. Under den tiden har jag hört hur mycket vanligare det blivit med kindpussar här.

Själv har jag inte använt mig av det någon gång och jag har undrat om den beryktade ökningen av kindpussar kanske bara varit en skröna, att det är något som de otroligt rika och/eller kända personerna gör. En liten klick människor som uppmärksammats på ett sätt som gjort det allmängiltigt, ni vet.

Idag hände det. Idag befann jag mig helt plötsligt i ett kind-pussar-scenario. Det gick förvånansvärt enkelt. Jag inser att det är som att dansa. Det är bara att följa med den som för kommandot.

En erfarenhet rikare med andra ord!

Jag ska inte bli fånigt ”star-struck” tänker jag medan jag tar mig från Kungsträdgårdens t-banestation till Myntkabinettet. Det skulle ha regnat idag, men istället hade solen letat sig fram och jag gick längs med vattnet nära slottet i Stockholm. Förutsättningarna var optimala för att gå ”all in” och dras med i känsloströmmar. Men jag är bättre än så, hinner jag tänka där jag går i en av Stockholms mest vackra miljöer. Jag är klokare än så.

Anledningen till min stålsättning var en inspirationsfrukost som företaget Kandidata bjudit in mig till. Där skulle Christer Olsson tala till församlingen… och frälsa oss alla. Det är förstås inte Kandidatas ord, utan mina egna. Som bottnar i att Christer Olsson bor på Öckerö. Som ligger nära och till och med ihopkopplad med Hönö. Hönö i sin tur var en central punkt i min frikyrkliga uppväxt. I många stycken en mycket trevlig punkt. Min mamma och jag åkte dit en vecka per år på Hönö-konferensen under mina ungdomsår. Där träffade jag mormor, moster och vänner. Jag fick ha mamma för mig själv en hel vecka vilket var ovanligt, vi solade, badade, träffade människor, sjöng i körer som leddes av kristna kör-moguler på den tiden och… ja… lyssnade på pastorer som talade till församlingen och frälste oss alla. En frikyrklig konferens ”at its best!” Men jag har vuxit upp. Jag har lämnat tron och livet i den sociala kontext som frikyrkan ofta innebär bakom mig och jag har idag en mycket skeptiskt syn på det som har med religion att göra och det som liknar frälsar-möten. Det är verkligen inte bara religiösa sammanhang som ägnar sig åt sådant, har jag märkt.

Så. Rustad till tänderna med försvarsmekanismer gick jag då in till denna inspirationsfrukost på Kungliga Myntkabinettet. Frukosten var god, kaffet likaså och jag hamnade i samspråk med både människor jag träffat tidigare och nya bekantskaper. Precis så jag uppskattar att mingel-tillfällen blir. Där hade de lyckats bra!

Efter ett tag och ett par för-talare från Kandidata var det då dag för Christer att prata med oss. Under hans samtal/föreställning registrerade jag sakligt hans retoriska knep. Han klappade i händerna för att poängtera saker och väcka morgontrötta stackare, han viskade i nästa sekund för att få oss mer intresserade av vad han hade att säga han utnyttjar sitt minspel maximalt. En kommunikativ expert som jag anar att han blivit efter många timmars övande vid spegel eller via videofilmade föredrag. Han växlade snabbt mellan skratt och allvar med tyngdpunkten på skratt och medan jag satt där tänkte jag fundersamt: ”hmm, jag har inte uppfattat honom som en sådan spexig lirare…”. Jag kände mig löjligt nöjd och säker där jag satt, att jag klarat min egen outtalade uppgift. Där satt jag och var väldigt analytisk och logisk. Jag hade inte alls blivit star-struck eller dragits med i något fånigt känslo-drev. Bravo till mig!

När Christer talat färdigt var det då dags för eftermingel. För att hålla fast vid min egen röda tråd för dagen tackade jag mina bordsgrannar för en trevligt start på dagen och gick ut och hämtade min jacka. Andra stod kvar och minglade och jag tror att en del ville få ett handslag med denne karismatiska Christer eller med Kandidatas VD Helen som också är en social virtuos. Ärligt talat tror jag inte det går att träffa någon från Kandidata och må dåligt efteråt. Det verkar vara härliga människor med sunda värderingar vilket ibland upplevs som ovanligt i en karriärinriktad stad som Stockholm. Jag är tacksam för att jag får uppleva båda sidor av myntet.

På väg mot min arbetsplats händer det ändå. Det där som jag inte tyckte borde hända. Jag kommer på mig själv att upprepa citat för mig själv som jag nyss hörde Christer säga. När jag går över bron och ser vattnet glittra i årets första sommarsol så får de där orden en plats och en mening inne i mitt huvud och i min mage. Situationer i mitt liv som förut varit oförklarliga för mig, tycks plötsligt mer förståeliga.

Det jag bär med mig som mest är att vissa saker tar tid på sig att gå från -Jaha till -Ahaaaa! Den polett som ramlade ned hos mig idag var att intellekt inte är antingen IQ eller EQ. Det här har jag vetat länge. Men ändå. Idag fattade jag. Min ambition att ständigt vara saklig, analytisk, ifrågasättande och bortkopplad från mina känslor… är fel väg att gå. Min instinkt att stänga in mina känslor i ett enskilt internt rum drar iväg mig på villovägar ibland. Som en anställd på Kandiata – Caren – sa: ”Känslor är smarta!” Med andra ord är det dags för mig att lita på mina egna känslor. De vill inte besvära mig, de vill mig väl.

Det är då själva f…..n!

Vid det här laget borde jag inte längre bli förvånad över att en skrift från DN får mig att kicka igång lite extra. Det händer rätt ofta. Idag var det Åsa Beckman som stod för texten:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-jag-blir-tokig-av-man-som-gor-kvinnor-till-vanterskor/

Min första riktiga irritation vaknade när jag läste de här meningarna:

”Nu kanske någon tror att jag blir upprörd över själva förälskelsen. Nix. Sådant händer. Världen är full av förhållanden och äktenskap som borde brytas. Det som gör mig tokig – och det gör mig verkligen tokig – är hur inbilskt män beter sig när de gör kvinnor till vänterskor.”

Vad nu? Vad är det för kvinnosyn som författaren har? Män förvandlar kvinnor till vänterskor….? Under hot då eller?

Kvinnan – eller kvinnorna eftersom Åsa valt klumpformen i sitt uttryck – har väl en egen vilja likväl som mannen? Om kvinnan inte vill vänta på den strulande mannen så struntar hon väl i att göra det? Varför skulle hon tillåta sig att bli förminskad av sin man till någon som kan tänkas sätta sitt liv på paus och vänta? Ren idioti i mina ögon.

Sen lugnade jag mig något och tänkte: ”Andas, ge nu Åsa en chans.” Så jag läste vidare. Det gick rätt bra ett tag. Nästan. Tills jag kom till den här delen:

”Slutet är det centrala. Grymheten. Den där grymheten hos den som inte vågar gå. Som vill hålla alla vägar öppna. Som hellre skapar ett limbo. Det här pausandet blixtbelyser en obalans mellan män och kvinnor. Så här gör de som låter sina egna behov gå först.”

Är det bara jag som reflekterar över grymheten kvinnan utsätter sig själv för genom att OCKSÅ vara DEN SOM INTE VÅGAR GÅ? Den där rädslan som gör att kvinnan/kvinnorna ÄNDÅ TILLÅTER mannen/männen EN PAUS, och därmed stannar kvar i ett redan trasigt förhållande?

Allvarligt. Den här offerkoftan som vi kvinnor så gärna bäddar in oss i, den är inte hälsosam. Vi kvinnor har rätten till våra egna liv och vi behöver bli mycket bättre på att förvalta den rätten. Vi behöver inte – och SKA INTE – ta hänsyn till våra män när våra män inte tar hänsyn till oss.

Tack och lov kom Åsa fram till samma slutsats som jag:

”Något måste ändras. Några måste sluta pausa, andra måste definitivt sluta vänta.”

Puh! Det blev en intressant mental berg- och dalbana för mig så jag antar att Åsa lyckades med sin text.

Han går upp ur sängen och klär på sig. Jag ligger kvar i sängen och vaknar långsamt. Jag hör honom pyssla i köket. Han skär apelsiner i halvor och pressar färsk apelsinjuice, för han vet hur mycket jag uppskattar den söta apelsinsmaken morgonen efter kvällen före.

Sängen känns tom när han inte längre ligger däri, efter några minuter går också jag upp ur sängen. Jag öppnar fönstret i sovrummet och lägger täcken och kuddar rätt för vädring, för jag vet hur mycket han uppskattar att gå och lägga sig i vädrad säng på kvällen.

Väl i köket förbereder jag tevatten och frågar honom vad han vill ha för te. Han säger att han vill ha teet i den blå blanka påsen i skafferiet, eftersom han vet att jag verkligen tycker om det teet också. Jag frågar om han är säker och då ler han mot mig och nickar.

Jag delar en banan i skivor. Hälften av skivorna hamnar i min tallrik med flingor och mjölk, den andra hälften i hans tallrik. Han sätter igång äggkokaren med mitt ägg först, för han vet att jag uppskattar att äta mitt ägg före han vill äta sitt.

När jag sätter mig vid köksbordet ser jag ut genom fönstret och ser först då hur regnet droppar in på vår balkong och våra fönster. Normala dagar ogillar jag regn, idag bekommer det mig inte alls.

Vi sitter vid vårt köksbord i ek och äter frukost. Han läser dagstidningen, jag läser en roman som jag inte kan släppa förrän jag har läst den färdigt. Ibland kikar jag på honom när han läser sin tidning utan att han märker det. Ibland kikar han på mig när jag läser. Då och då kikar vi på varandra samtidigt och ler.

Det är härligt det här.

Att vara två.

Och samtidigt ett.

När jag flyttade hit till Stockholm slogs jag av hur blasé många verkade vara. Det var tragiskt tyckte jag och lite otacksamt. Här bor de i den mest levande staden i Sverige… och beter sig sådär…

Nu är saken den. Att jag själv börjar känna mig så där blasé. Efter ca 3 år i Stockholm har jag slutat känna empati för andra människor. Förutom de jag känner förstås. Men för människor generellt är jag i stort sett oberörd. Förutom när de gör mig arg för att de sinkar mig, är i vägen för mig eller stör mig på något annat sätt.

Jag skyller på tunnelbane-resandet. Det är för många människor på för liten yta för mig som är uppvuxen i en småstad. Gissningsvis kommer jag aldrig att vänja mig vid att stå tryckt mot människor jag inte känner. Det spelar ingen roll om jag har hörlurar, blundar och drömmer mig bort till en annan ”happy place”. Likt förbannat är jag kvar i tunnelbanevagnen när jag öppnar ögonen igen. Där och då vill jag bara att alla… nja, nästan alla, människor ska försvinna. Hur det sker bryr jag mig mindre om.

Visst. Jag har som många andra skaffat mig strategier för att göra resandet med t-banan mindre plågsamt. Det går hyffsat. Jag överlever och jag har ett roligt arbete där jag trivs och ett hem jag älskar så när jag väl kommer dit är allt frid och fröjd. Förutom det här med empatin och att jag är blasé då. Men det kanske det är värt för att vara där jobben, vännerna, möjligheterna och kulturen finns…?

Eller?

Idag hittade jag det här inlägget från HRSveriges blogg:

i http://blogg.hrsverige.nu/2015/01/19/ett-forsta-ar-som-hr-chef/

SVT:s HR-chef Gabriella Ekström summerar sitt första år i sin roll där och jag måste säga att hon har hunnit med en hel del!

Jag gillar idén om att alla borde summera sitt år. Själv gör jag det vid nyårsafton. Inte så tydligt och strukturerat som Gabriella eller ens i skrift, men ett mentalt bokslut gör jag: Är jag där jag borde vara, stämmer mitt liv just nu med mina livsmål framöver? Om det inte stämmer överens, vad kan jag göra för att förändra min väg framåt, vilka för- o nackdelar bär ev förändringar med sig? Den typen av frågor.

Hur gör du?

Det här blir ett av mina mest jobbiga blogginlägg på länge. Jag vill nog inte ens skriva det egentligen. Men locket har legat på länge nu och det hjälpte mig förstås till en början. Men inte nu längre.

För en tid sedan läste jag krönikan ”När sorgen måste vänta” skrivet av Lukas Ernryd . En fras i texten fastnade extra hos mig:

Det enda som betyder något är tiden som vi använder med våra nära och kära. Det är så vi låter människor bli odödliga i våra liv. Genom att låta dem sätta spår.

Det är just så jag tänker. Det viktiga – när allt kommer omkring och verkligen testas – är just stunderna med de människor jag tycker om, som jag mår bra hos och som jag kan få att må bra tillbaka. Det är där jag vill vara. Det är där jag vill låta människor sätta sina spår hos mig. Jag vill uppleva de varma spår som människor jag tycker om gör i mitt liv, i mitt hjärta och i min själ.

Tidigare i livet. För väldigt länge sedan. Fick jag utstå många kalla spår. Ofrivilligt. Under flera års tid blev min själ sargad av iskalla, klumpiga, okänsliga och hårda spår. Jag sa nästa aldrig något utan stod ut, tog emot, stod emot, höll emot, gjorde allt för att övertyga mig själv att de där spåren andra gjorde hos mig då inte skulle bestå. De var endast tillfälliga och skulle försvinna så snart mitt liv blev bättre. För mitt i den där vardagliga minitortyren där jag pressades ihop lite mer varje dag som gick hade jag kvar en förhoppning. Nej. Övertygelse om. Att mitt liv skulle bli bättre. Sen. Där borta. Bakom krönet. Eller nästa krön. Eller nästa krön.

Mitt liv blev bättre. Jag bytte stad, omgivning och lärde känna många nya människor som fyllt mig med varma härliga spår. Såna värmande spår som jag vill ha och som jag vill minnas!

Jag har rusat fort framåt sen dess. De som har upplevt den själs-död som t.ex. mobbing och utfrysning kan innebära har förhoppningsvis också fått komma till insikt om den euforiska känslan som uppstår den dagen det är fritt att andas igen. När luften och vindarna räcker till att även jag får ta språnget ut och testa mina vingar utan fördömanden eller tillrättavisanden. När livet som varit på paus, eller än värre, faktiskt startar. På riktigt!

Men jag var inte klar med mina kalla spår där och då. Min övertygelse var att alla varma spår jag fick magiskt tog bort de där kalla spåren. Så jag var ivrig förstås. Att beblanda mig med människor. FROTTERA mig i människor! I viss mån hänsynslöst och utan eftertanke. Men jag hade fel. Mina kalla blåa spår är faktiskt fortfarande kvar även om de numera är uppblandade med många varma röda spår.

Idag inser jag att jag nog inte kommer att kunna bli fri från mina kalla spår. Ärren blir kvar. Som en ofrånkomlig påminnelse om en tid som var. Vare sig jag vill minnas tiden eller inte.

I min vardag är jag dålig på att låta andra sätta spår i mitt liv.

Jag är rädd för spår. Rädd för att ha eller skapa beröringspunkter med andra. Rädd för det som utgör kittet i de flesta av våra relationer. Mina associationer går reflexmässigt till kalla spår. De spår jag inte vill ha. Aldrig ville ha. Men som jag påtvingades. Av andra.

Så… Reflexmässigt ryggar jag undan. För okända människor, för nästan okända människor, för nästan kända människor och för en del vänner jag inte träffat på länge. Min förmåga till tillit är skadad. Jag inser och accepterar det nu.

När jag väl minns alla de varma spår jag känt genom livet förstår jag ju att det är vad spår borde handla om! Det är de varma spåren som gör livet så fantastiskt. Jag ser på andra personers beteenden i deras nära och semi-nära relationer, deras lite naiva men samtidigt trygga förhållningssätt, och jag längtar efter att kunna vara lika avslappnad i förhållandet till andra människor.

Därmed krävs träning.

Tillits-träning.

Hur gör jag? Var börjar jag? Med vem börjar jag? Med vem vågar jag?

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 736 andra följare