MCSTENBERG

– mitt i livet

Om mcstenberg

Men oj vilken konstig dag det här visade sig bli. Med tanke på mina konstiga drömmar under natten till idag borde jag kanske ha anat det.

Jag tänker på alla de gånger jag fått läsa på Twitter att jag är rasist, att jag inte bryr mig om de svaga (som om jag tillhörde de som är starka), att jag inte har empatisk förmåga, att jag är dum i huvudet… Allt för att jag ville diskutera volymen på invandring till Sverige. Därför att jag velat alla oss alla väl genom att se upp innan vi kör rätt in i kaklet.

Fascist – glömde jag. Det har jag också kallats.

Jag tystnade förstås. Jag slutade skriva om det jag tyckte var viktigt och har fokuserat på ”blaj-tweets” under en längre tid. Som tur är har flera andra fortsatt påpeka obalansen.

Nu, äntligen, står regeringsförespråkarna Löfven och Romson där framför kamerorna. De säger det där jag inte fick skriva. Nu är det uppenbarligen ok att prata om volymer. Nu pratar de till och med tydligt om att minska volymerna. Nu när kaoset redan är här, när det är för sent att åstadkomma det som regeringen verkar vilja åstadkomma. NU – är det ok.

Tove Lifvendahl har skrivit en bra text om den helomvändning regeringen presenterade vid presskonferensen tidigare idag. Läs den gärna via länken: Dom kallar det ”ansvar”

Det finns så mycket som spårat ur i den här veckans nöjesfält där SD, SL och Östermalmstorg varit huvudsakliga attraktioner. Många är vi som förfärats över idén att ordet inte längre är fritt och lika många är de som tycker att det är helt ok att inskränka den friheten.

I början var jag en stillsam Twitter-följare av debatten som pågick och väntade med spänning på mina tweeps info i frågan. Men när jag vaknade i morse fanns bara en gnagande känsla av nederlag kvar. Ingen vinner nämligen. Den ena sidan dumförklarar den andra som i sin tur dumförklarar sina motståndare tillbaka.

Jag anar att vänster-aktivister tycker att de vann något när de idag nåddes av information att SD:s reklamaffischer tas ned p g a den säkerhetsrisk som nedtagandet av affischerna skulle kunna dra med sig. Det enda gruppen aktivister egentligen vann var en indirekt dumförklaring från SL som tydligen anser vänster-aktivister inte vara tillräkneliga nog att ta ned affischer utan att ramla ned och slå sig. Som små barn. Som de små, kortsiktiga barn de gärna vill uppvisa sig vara. Om och om igen.

Jag vill även poängtera att nedtagandet av affischer på inget sätt tar bort alla de personer i Sverige som väljer att rösta på ett parti som SD. Alla de människorna finns kvar med sina åsikter och synvinklar på saker även om vänster-grupper tar bort affischer. Så vad ska de ta bort nästa gång? Människors förmåga att tänka självständigt, att skapa sig en egen uppfattning? Bunta ihop och slå ihjäl oliktänkande så att de försvinner?

Efter veckans karusellåkning har bara en sak blivit tydligt för mig. Jag inser en liten del av varför kommunism oftast, om inte alltid, slutar i diktatur och massgravar…

Jag ska villigt erkänna att jag har varit mycket skeptisk till den här idén med att låta personalen arbeta 6 timmar men ändå få betalt för heltid. Min tanke har direkt gått till de småföretagare jag känner och som inte skulle ha råd att betala sin personal mer pengar för mindre utfört arbete/dag hur gärna de än velat. Lite torrt har jag konstaterat att den enda arbetsgivaren som skulle ha råd, eller åtminstone kunna ta sig råd, att förändra sin verksamhet på det viset vore Staten/Landstingen.

Ändå blir jag glad att det numera faktiskt finns ett pilotprojekt där den här idén testas i praktiken. Nu är det alltså dags att se om idealisterna har haft rätt i sin övertygelse om att fler ska få arbete, men arbeta mindre och samtidigt åstadkomma mer. Så här i uppstarten av piloten verkar kostnaden vara överkomlig för aktuellt landsting. Däremot är jag fortfarande skeptisk när det kommer till småföretagen…

Här är sjukhuset som kör sextimmarsdagar

BE HAPPY!

Det är förstås extra viktigt om du är kvinna, fru och mamma. Det är så viktigt att du behöver köpa kapslar som hjälper dig att vara den där lyckliga, fantastiska och morgonpigga superduper-människan som ska klara av att städa hemmet medan man och barn fortfarande sover.

Ni har säkert också sett denna frustrerande TV-reklam. Den visar den morgonpigga mamman med välstajlad tränings-outfit som är på väg ut genom dörren. Hon är så underbart lycklig förstås – för det ska ju kvinnor alltid vara – och mjuk och vänlig. Innan hon fladdrar förbi de nyss uppstigna, dvs mannen och sonen, kysser hon sin son på kinden. Sonen ryggar äcklat undan när mamman vill pussa honom och det ska ju mammor tåla. Ja rent av skratta åt och tralla vidare mot träning och alla andra göromål som mammor måste handha varje dag. Med det där fantastiska colgate-leendet påkllistrat hela dagen.För man och barn vill ju inte behöva se eller umgås med en irriterad, trött och grinig mamma. Någonsin.

Tacka sjutton för att det krävs koffein i de där kapslarna som ska rädda den allsmäktiga kvinnan som hinner med och klarar allt! Dessvärre tror jag inte koffein är tillräckligt för att vanliga kvinnor ska leva upp till denna skeva bild som Happyvitamin målar upp kring hur kvinnor förväntas vara och bete sig.

Först hade jag tänkt lägga till deras reklamfilm här i blogginlägget också, så att ni som missat den själva kan se hur idiotisk den är. Men – Hell no! – att jag tänker hjälpa Happyvitamin att sprida sin nid-bild av kvinnor.

Idag läste jag i Veckans Affärer om Annika Falkengren och hennes fina ersättning för sitt arbete som SEB:s chef: ” Hon fördubblade sin inkomst – igen ”

Mycket kan sägas om höga löner. Personligen tycker jag att det kan vara problematiskt med, i mina ögon, ologiskt höga ersättningsnivåer ihop med stora bonusar och pensionsavtal. Min tanke brukar landa någonstans i ”vems utförda arbete kan vara värt så stora summor. Vad har denne person lyckats åstadkommit för att vara värd en så stor summa”?

Samtidigt inser jag att personen som får ersättningen har mer än en vettig förklaring till varför just de är värda den stora summan. Risken är till och med hög att jag skulle köpa argumenten om jag fick dem serverade på ett vettigt sätt.

Just i det här fallet är jag faktiskt lite smyg-imponerad. Som gammal jämställdhets-kämpinna gläds jag över att det är just en kvinna som leder bankdirektörernas liga, att det är en kvinna som är den bankchef i Sverige som har överlägset högst inkomst.

Samtidigt kvarstår frågorna. Vad har hon uträttat som är så fantastiskt (höll på att skriva fanatiskt, vilket också kan passa in) mycket bättre än många andra chefer/ledare? Någon som känner sig manad att förklara det här för mig?

Det måste vara något fel på mig. Jag hittar liksom inte längre tiden till att skriva längre. Det är inte det att jag inte vill. Det är inte det att jag inte hittar inspiration. Men jag har blivit bekväm och än värre – feg.

Jag har gått och blivit sådan där person jag inte förstod tidigare. En sån som inte helt vågar stå upp för mitt kunnande eller mina åsikter i olika frågor. Ni som hängt med mig ett tag vet att den här bloggen startades av en HR-nörd som levde och andades HR-relaterade frågeställningar dagligen. Jag anser mig vara förhållandevis kunnig inom det området. Där vågar jag sticka ut hakan just för att jag vet vad jag skriver om.

Nu för tiden är jag mer aktiv som samhälls… debattör är ett för starkt ord. Men samhälls-tyckare? Jag tycker mycket och ofta. På Twitter. 140 tecken har blivit mitt sätt att uttrycka mig på nu. Ibland har jag fått en ingivelse att skriva blogginlägg om samhällsfrågor jag engagerat mig i på Twitter men upplever genast att jag kan för lite i ämnet för att skriva ett inlägg. Varje gång.

‘So what’ om jag vet/kan för lite? Om jag har fel får väl någon påpeka det till mig? Det brukar gå ganska fort att få veta att något jag skrivit varit felaktigt på internet. Men samtidigt. Vem vill klampa i klaveret offentligt? Bättre att vara tyst kanske? Eller inte?

Vad händer egentligen med en samhällsdebatt där bara de som verkligen kan ett område får uttrycka sin synpunkt?

Jag ställer mig fortfarande frågande till om internet verkligen behöver ännu en blogg som ifrågasätter samhällets normer, strukturer och olater. Än mer ifrågasätter jag om jag är någon som tillför debatten en ny vinkel eller mest bara kommer att trampa runt i andras större fotspår.

Men mest av allt ifrågasätter jag om jag verkligen har ryggrad nog att tydligt stå upp för vad jag tror på och sedan även ta de konsekvenser som kan medfölja? Inte för att jag är extrem i mina åsikter. Men ändå.

I morse läste jag SvD:s artikel om lägre vinst i bolag med kvinnlig VD som störde mig. Även DN har skrivit om resultatet som kommer från en analys gjord av Företagarna .

”Vår analys av lönsamheten i mer än 125.000 företag uppdelade på kvinnliga och manliga vd:ar gav ett entydigt resultat. Företag med kvinnlig vd har 12–17 procent lägre vinstmarginal än företag med manlig vd. Konkret innebär det att företag som leds av kvinnor i genomsnitt har 7,0 procent vinstmarginal medan företag som leds av män i genomsnitt har 8,4 procent. Vinstmarginalen är ett bra jämförelsemått, då det mäter resultatet som ett företag gör innan räntekostnader i förhållande till omsättningen.” (DN) ”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD) ”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD) ”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

”Det kan låta som att det är små skillnader, men skillnader i vinstmarginal är så viktiga saker att det kan göra att när någon extern ska investera i ett bolag som går tio procent sämre så väljer man inte det bolaget” (SvD)

”Hon är medveten om att studien kan utnyttjas av personer som inte vill verka för jämställdhet.” (SvD)

”Till dem vill jag säga att jag, som feminist och ledamot i regeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, är övertygad om att arbetet för jämställdhet måste, för att vara trovärdigt och vinna i längden, bygga på solida fakta och inte filtreras genom politiska glasögon” (DN)

För mig som ser mig som feminist och jämställdhetsivrare är det här problematisk information att ta in. Direkt försökte jag hitta förklaringar till vad som kan utgöra skillnaden i vinstmarginal förutom den där kvinnan på VD-stolen. Företagarnas VD Elisabeth Thand Ringqvist nämner exempel på troliga orsaker i de bägge artiklarna. Orsakssamband som dessvärre inte är testade eller klarlagda utan blir mer av spekulationer (på tal om att bygga jämställdhetsarbetet på solida fakta). Den jag ställer högst tilltro till själv är:

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet. – Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

”Men det kan lika gärna bero på att hur kvinnor och män bemöts i näringslivet.

– Den tradition som vi fortfarande har i affärslivet är att män som möter män bemöts mer lika än vad jag som kvinna bemöts av män. Det tror jag kan ha effekt på förhandlingssituationer, för företag blir det väldigt påtagligt när man gör affärer, säger hon.” (SvD)

Min uppfattning är att kvinnor fortfarande anses vara något av udda fåglar i företagsledningar. Kvinnorna blir sakta, sakta fler i ledningspositioner, men kvinnor är fortfarande en klar minoritet. Därmed tror jag att en kvinnlig VD:s förmåga blir ifrågasatt i högre grad än vad en manlig VD blir vid t.ex. förhandlingar, samarbeten eller upphandlingar. Som vid så många andra tillfällen tror jag att kvinnor även i företagsledningar behöver BEVISA sin förmåga – och gärna excellera – för att nå dit män når enklare. För att män hellre gör business med andra män.

Det är min övertygelse.

Jag är partisk. Jag är kvinna som är övertygad om att även kvinnor har god förmåga nog att hantera VD-positioner. Därför är jag också övertygad om att problemet är strukturellt betonat snarare än bristande kompetens hos alla kvinnor på VD-positioner.

Hur uppfattar ni artiklarna?

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 736 andra följare